Om mig

Jag är en 40-årig väldigt löparintresserad tvillingpappa, numera separerad, boende i Sollentuna, uppvuxen i Norrland. Vet inte vilken ambtion jag har med denna blogg men råkar du ha hittat hit så blir jag glad. Jag försöker annars att hitta min väg i löpningens mysterier och vill försöka att utvecklas så bra jag kan utifrån de möjligheter jag har med småbarn och heltidsarbete. Mitt huvudmål är än så länge att gör en så bra tid som möjligt på maraton men har även en del ambitioner på 10 km, halvmara och Lidingöloppet.

lördag 26 mars 2011

Jag är beroende!

Är helt tom i skallen vad gäller löpning just nu. Har inte tappat motivationen… tror jag. Jag springer ju mycket trots allt. Det är bara det att det liksom snurrar i mitt huvud och jag har tappat stringensen. Har bara luddiga osammanhängande tankar kring löpning för tillfället. Känner också att det blir en aning tjatigt att varje gång redovisa vilka pass man sprungit och hur känslan har varit. Egentligen ville jag nog något mer med min blogg. Utveckla funderingar kring löpning och se det hela i ett större sammanhang och inte bara med jämna mellanrum redovisa min träning.

Jag tycker däremot att det är roligt att klicka runt på andras bloggar och få nya inputs och idéer. Att se hur andra tränar och hur andra tänker kring löpning är allt som oftast väldigt inspirerande. Jag har nog själv sett mig som en löpande funderare och inbillar mig att jag egentligen har en del att tillföra vad gäller tankar kring löpning och löpträning. Naturligtvis i relativa mått mätt då jag trots allt är en relativ nybörjare med ringa erfarenhet i jämförelse med många andra. Däremot framstår man ibland som ett löparorakel i sammanhang där löpning ses som något konstigt och en diffus sysselsättning som bara väldigt märkliga personer ägnar sig åt.

Ibland får jag höra att löpning inte kan vara riktigt bra eftersom den verkar vara så beroendeframkallande. Detta är nog ett av de märkligaste och mest omotiverade påståendena om löpning jag känner till. Jag får nästan svårt att behärska min irritation över detta påstående. Inte därför att jag inte håller med om att den till viss mån är beroendeframkallande utan därför att påståendet bottnar i en underliggande åsikt om att det är negativt. Allt som är beroendeframkallande skulle alltså implicit vara av negativ art? Vad i vår tillvaro är i så fall inte beroendeframkallande frågar jag mig. Förutom alla uppenbara beroendeframkallande substanser som innehåller nikotin, alkohol och narkotika finns det ju en mängd stillasittande märkliga beteenden som även de är mer eller mindre beroendeframkallande som t.ex. TV-tittande, surfande och spelande. Det sociala beroendet av att alltid bli sedd, alltid synas och höras. Eller varför inte nämna det enkla beroendet av att vara lat och bara softa. Att bli beroende av att INTE röra på sig.

Ja – jag är beroende av löpning. Nej – jag vägrar att på det minsta sätt se detta beroende som något negativt eller skadligt. Ingen kan komma och påstå att min kropp skulle må dåligt av detta. Har man nått den punkten att löpningen har blivit beroendeframkallande så är jag den första att gratulera vederbörande. Har man nått den punkten tror jag att man lever ett längre och friskare liv i samklang med en god hälsa och en kropp som orkar med vardagen ur alla dess aspekter och att man på ett bättre sätt klarar av motgångar i livet.



Läser förresten just nu Jonas Coltings bok ”Den nakna hälsan” och han vågar sannerligen sticka ut hakan och slår hål på alla möjliga typer av vedertagna sanningar. Jag tar till mig och begrundar men det handlar såklart om att hitta sin egen väg i löpningens och hälsans mysterier. Visst borde jag äta bättre inser jag men samtidigt måste jag må bra rent mentalt av det jag äter. Kanske borde jag springa mer ostrukturerat och på känsla och vara lite mer ett med naturen men utan min GPS klocka är löpningen liksom inte min grej. Jag kan ta till mig av tanken att löpningen ska vara ren och avskalad, naken och ursprunglig men inslaget av struktur och mätbarhet måste finnas med i min löpning. Hur som helst gillar jag hans bok och den väcker givetvis tankar och funderingar.

April blir en rörig månad och det känns en aning oroväckande då denna månad kanske är den viktigaste av alla månader inför Stockholm Marathon. Å andra sidan har jag lagt en gedigen grund och jag kan bara hoppas att detta räcker långt. Är dessutom övertygad om att jag kommer att ta alla chanser jag kan till att komma ut och ge mina ben den träning de behöver för att maran ska gå vägen. Jag är ju också beroende av löpning och ett beroende måste man vara motiverad att försöka ta sig ur för att man ska lyckas. Den motivationen har jag inte just nu!

2 kommentarer:

  1. Jag skulle som sagt inte oroa mig inför maran med den stabila grunden du har nu! Visst är vi beroende av vårt intresse och som sagt, det finns ju betydligt hälsovådligare saker att vara beroende av.

    Det är helt enkelt svårt att förklara tjusningen med löpträning för alla dem som inte kommit över första tröskeln och bara tycker löpning är jobbigt, trist och enformigt.

    SvaraRadera
  2. Hej Tomas!
    Jag har också lite svårtatt acceptera ordet beroende när det gäller löpning eftersom det har en negativ klang.

    Jag läste dock lite om löpning och beroende och de hade undersökt löpare som inte hade sprungit på några dagar. Dessa löpare uppvisade många symptom som människor som var beroende av cigaretter, snus, alkohål, osv.

    Undersökningen fastslog också att alla löpare mådde mycket bättre av sitt "beroende" så det kallade det ett "positivt beroende".

    De var noga med att skilja på positiva beroenden (som gör att individen mår bättre, blir fysisk starkare, friskare, osv) med det negativa beroendet (alkohål och dyligt som gör individen trött, sjuk och dålig).

    Blir ordet "positivt beroende" mer etablerat och ord som används i positiv mening kommer jag nog att acceptera det men som det är nu låter faktiskt "beroende av löpning" ganska negativt och jag har också svårt att acceptera det.

    MVH

    SvaraRadera