Om mig

Jag är en 40-årig väldigt löparintresserad tvillingpappa, numera separerad, boende i Sollentuna, uppvuxen i Norrland. Vet inte vilken ambtion jag har med denna blogg men råkar du ha hittat hit så blir jag glad. Jag försöker annars att hitta min väg i löpningens mysterier och vill försöka att utvecklas så bra jag kan utifrån de möjligheter jag har med småbarn och heltidsarbete. Mitt huvudmål är än så länge att gör en så bra tid som möjligt på maraton men har även en del ambitioner på 10 km, halvmara och Lidingöloppet.

måndag 14 mars 2011

39 år och ett tungt intervallpass!

I dag fyller jag alltså 39 år. Inget märkvärdigt med det. Bara ytterligare ett år som passerat. Men i min löparvärld ger det mig en påminnelse om vad som komma skall och vad jag lovat mig själv att göra sedan jag började springa mer regelbundet för ungefär 2,5 år sedan. Det är alltså ett år kvar tills jag ska springa maran under 3 timmar. Visserligen har jag lite mer tid på mig än ett år eftersom denna magiska gräns förmodligen ska passeras i månadsskiftet maj/juni nästa år. Dessutom kan jag också vid ett eventuellt misslyckande springa en höstmara nästa år så jag håller mitt löfte till mig själv.

Tyvärr har denna dag inte bara gett mig denna ofrånkomliga påminnelse. Den har dessutom gett mig en påminnelse om att löpningen ibland kan kännas som om den står still. Jag vet att löpningen går upp och ner och jag vet att det finns dagar då man känner sig hur stark som helst och att det finns dagar då inget känns rätt och varje steg är jobbigt att ta.

Jag springer och springer och ökar succesivt min mängd. Andelen långpass och riktiga kvalitetspass blir fler och fler och med detta som utgångspunkt så har jag svårt att undvika förhoppningen om att tiderna ska bli bättre och att intervallpassen ska gå snabbare.

De senaste veckorna har jag sprungit mycket. Mycket för mig alltså… jag har snittat ca 7,5 mil dessa 2 veckor och tycker att allt flutit på bra. I dag på min 39:e födelsedag så var det dags för ett intervallpass. Jag kollade in vad jag kört den senaste tiden och kom fram till att tusingar med 1 minuts vila skulle bli ett bra pass. Årets första snabba intervallpass utomhus skulle alltså genomföras i ett fantastiskt vårväder och med raceskorna på fötterna. Allt på en ren och torr asfalt. Så vad kunde gå fel? Uppjoggen gick i 4,36-fart och jag tyckte att jag småjoggade. Allt kändes rätt och inget kunde gå fel. Efter passet skulle jag få fira med tårta tillsammans med mina barn och min pappa.

Jag har dock lärt mig att ganska ofta blir saker inte som man tänkt sig. Den första tusingen påbörjades och den flöt på ganska bra i 3,40-fart. Men redan efter den andra började jag känna mig tung och blev förvånasvärt trött. En viss oro infann sig men jag körde på. Men efter 5 repetitioner i ett snitt på 3,43 fick det vara bra. Jag orkade inte mer helt enkelt. Ett pass med 5 tusingar med 1 minuts vila i ett snitt på 3,43 är absolut ingen katastrof men det är inte heller något som jag känner mig särskilt nöjd med. Jag behöver bara titta i min dagbok för att påminna mig själv om att jag sprang ett tusingpass i maj förra året i liknande fart med samma vila och med hela 8 repetitioner.

Nu har jag som jag nämnt vid tidigare inlägg en tendens att överanalysera pass och övertolka tider av ett enskilt intervallpass. Men någonstans känns det ändå tungt att konstatera att jag kör ett intevallpass i mars i ett tempo jag gjorde i maj förra året och med färre repetitioner.

Just nu har jag ingen bra förklaring till dagens relativt misslyckade intervallpass. Av någon anledning försöker jag dock att inte dra för stora växlar av detta. Jag måste nog helt enkelt inse att den mängdträning jag den senaste tiden bedriver är något som är helt nytt för mig. Att ligga på 7-8 mil i veckan är nog trots allt väldigt mycket för min relativt ovana löparkropp. Jag har ingen regelbunden hård träning att falla tillbaka på från mitt tidigare liv. Att träna på det sätt jag gör nu är helt nytt för mig. Av den anledningen tror jag att dagens pass och den ovilja och oförmåga till att pressa mig hårt idag hänger ihop med att min kropp är rejält nedtränad och att jag av den anledningen inte fixar att prestera bättre än vad jag gjorde idag. Om det däremot är så att jag är en likvärdig löpare idag som jag var för ett år sedan med 300 mil till i kroppen då får jag ta mig en allvarlig funderare på varför jag plågar mig själv med detta.

Pendlingen mellan olika tankar kring min löpning kan ibland nå sådana ytterligheter att jag ibland undrar var jag egentligen står som löpare. Ena stunden känner jag mig stark och full av självförtroende. Jag ser mig då som en relativt talangfull löpare som ganska snart kan göra riktigt bra tider. Vissa dagar, som idag på min födelsedag, undrar jag om jag överhuvudtaget kan bli bättre. Sådana dagar ser jag mig själv som en löpare som trots 300 mil per år aldrig kommer att springa milen under 39 minuter eller maran under 3 timmar. Sanningen ligger väl förmodligen någonstans mitt emellan och jag vet att det kommer bättre löpdagar än vad min 39:e födelsedag hade att erbjuda :)

5 kommentarer:

  1. Grattis! Med tanke på att man föryngras av att springa så är din egentliga ålder bara 33:)

    SvaraRadera
  2. Grattis Tomas!
    Hoppas vi ses snart igen. Vi kanske kan köra ett pass långa intervaller (tusingar eller tvåtusingar).

    Efter ett par pass långa intervaller tror jag att du kan snitta 8 tusingar i 3:30-3:35 fart :-). Det är bra träning inför ett millopp.

    MVH

    SvaraRadera
  3. Grattis Tomas, det ska bli mycket intressant att följa dig den här säsongen efter den mycket gedigna grund du skaffat dig nu!! Få se om jag kan komma loss så att vi kan dra varandra runt Kungsholmen Runt, eller snarare så att du kan dra runt mig i en bogserlina...

    SvaraRadera
  4. Tack så mycket för era gratulationer :)

    Johan: Skönt att höra att jag egentligen är 33 :)

    Lennart: Jo du den farten skulle inte vara fel att få snitta men med tanke på gårdagens fart så är det högst tveksamt :(

    Staffan: Klart du ska springa Kungsholmen runt men vem som får dra runt vem låter jag vara osagt...

    SvaraRadera