Om mig

Jag är en 40-årig väldigt löparintresserad tvillingpappa, numera separerad, boende i Sollentuna, uppvuxen i Norrland. Vet inte vilken ambtion jag har med denna blogg men råkar du ha hittat hit så blir jag glad. Jag försöker annars att hitta min väg i löpningens mysterier och vill försöka att utvecklas så bra jag kan utifrån de möjligheter jag har med småbarn och heltidsarbete. Mitt huvudmål är än så länge att gör en så bra tid som möjligt på maraton men har även en del ambitioner på 10 km, halvmara och Lidingöloppet.

lördag 24 augusti 2013

Nya tankar om löpning!


Jag trodde nog att denna blogg var avslutad för min del men med nya perspektiv på både löpningen, mitt skrivande och vad denna blogg egentligen skulle kunna vara så skriver jag nu igen. Det var 8 månader sedan jag senast skrev.

Den stora anledningen till att jag inte har skrivit är dels att löpningen inte har varit lika viktig i mitt liv och min motivation till att träna mycket har inte heller funnits på länge. Jag har väl dessutom haft någon idé om att jag inte har något berättigande att ha en blogg som har löpning som huvudfokus då jag själv inte är annat än en vardagsmotionär nuförtiden. Men i.om att jag det senaste året inte har haft några ambitioner med löpningen vad gäller att prestera något på lopp eller att öka mängden avsevärt har mina tankar kring löpning också gått i andra banor. I vissa perioder har jag knappt sprungit alls vilket har medfört att jag då har mått sämre rent psykiskt vilket i sin tur lett till nya insikter.

Jag tror dessutom att jag skulle kunna se på mitt skrivande som en form av egenterapi och tillåta mig att bredda perspektivet till att låta bloggen handla om mer än bara löpning trots att namnet löparmix medför vissa uppenbara associationer till vad den i huvudsak borde handla om. Jag tror därför att det finns en möjlighet att bloggen kan bli mer privat och mer självutlämnande. Att vara självutlämnande och komma in på tankar kring sitt eget privatliv och fördjupa funderingar kring hur jag vill leva mitt liv och liknande saker är naturligtvis en utmaning i sig. Kanske jag ska tycka att det är bra att jag inte har så många läsare och använda bloggen som någon form av plats där tankarna får flöda fritt och de som eventuellt läser vad jag skriver får ju i så fall helt enkelt själva avgöra om mina tankar och funderingar kring löpning och livet är värt att ägna lite av sin tid åt.

Det som i huvudsak har förändrats i min inställning till löpning handlar nog mest om att jag först nu fullt ut har förstått vad löpningen gör med mitt psykiska välbefinnande. Jag har såklart hela tiden förstått att jag mår bra av att springa men först nu känns det som om jag förstår vidden av vad löpningen också i det omedelbara ögonblicket betyder. Jag är i högsta grad en funderande och reflekterande människa och under de nu drygt 2 åren som förflutit sedan jag separerade har mina funderingar kring hur jag vill leva, möten med kvinnor, närhet och sex varit närvarande påfallande ofta. I perioder har jag mått väldigt dåligt och befunnit mig i någon form av livskris och då har löpningen helt enkelt inte funnits i mitt liv. Då har jag inte kunnat uppbåda någon kraft eller energi överhuvudtaget till att ta på mig skorna och ge mig ut för att springa.

Jag är en ensamvarg men kanske en social ensamvarg som tycker om att leva själv men saknar ibland ett djupare möte som jag samtidigt är rädd för. Naturligtvis är jag inte ensam om att föra någon form av inre monolog med mig själv och vända och vrida på tankar kring hur man vill leva sitt liv. Min övertygelse är dock att jag tror att vi alla mår bra av att hitta ögonblick av stunder då vi kopplar bort allt som är runt omkring oss. Dessutom lever vi ju i en tid då vi ständigt möts av intryck och ständigt är nåbara. Jag är själv en person som alltid har min Iphone tillgänglig och påslagen. Det löpningen gör med mig då jag befinner mig i det löpande nuet är att tankarna nollställs och jag är ett med löpningen. Min Iphone får aldrig följa med mig då jag springer. När jag springer så tänker jag inte, jag bara är. Jag har en förmåga att inte tänka på någonting överhuvudtaget då jag springer och jag tror att detta är min egen form av yoga eller mindfullnes. Det är just detta jag inte förrän nu fullt ut har insett vad det betyder för mig. Det handlar visserligen också om en tillfällig flykt från vardagen men då vill jag hävda att flykten in i löpningen är en av de bästa tillfälliga flyktvägar man kan finna.

Däremot är det nog också så att ytterligare en anledning till att jag nu skriver beror på att jag för första gången på länge också känner ett sug efter att få utveckla min löpning lite igen. Kanske försöka att öka mängden något och bli en hyfsad löpare igen. Jag tittade häromdagen i min löpardagbok och såg hur min träning såg ut för ganska exakt 2 år sedan, då jag befann mig i en period av relativ hög mängdträning och då mitt dåvarande mål att springa ett marathon under 3 timmar inte låg så långt borta. Det blev inget sub 3 för mig utan det blev bara 3,04 i Frankfurt Marathon. Det jag kände när jag såg hur min träning då såg ut var att jag omedelbart kunde återuppleva känslan av hur mitt liv såg ut och hur bra jag mådde av att känna mig så pass stark som jag var i min löpning den hösten. Kanske når jag inte dit igen. Kanske finns ändå inte samma motivation idag som då men att faktiskt försöka att utveckla löpningen lite igen känns nu som en spännande utmaning och ett sätt att ytterligare förbättra mitt psykiska välmående. Att skriva om denna process känns också för första gången på väldigt länge dessutom som något utvecklande. Jag utlovar däremot ingenting om vad som kommer att hända vare sig det gäller löpningen eller mitt skrivande, men just nu känns det som att både lusten och viljan till detta finns. Vi får väl se helt enkelt!

6 kommentarer:

  1. Välkommen tillbaka till bloggvärlden :). Känner igen mig till stora delar av ditt inlägg och hoppas du kommer fortsätta skriva.

    SvaraRadera
  2. Tack så mycket Tommy! Jag lovar som sagt inget men kanske blir det något till inlägg snart. :)

    SvaraRadera
  3. Lycka till Tomas.. Du är en kämpe!

    SvaraRadera
  4. Ja, det finns många löparbloggar och ärligt talat mycket skit och låg kvalité men din blogg hör inte till dem och det finns inget kriterium som säger att man måste vara si och så snabb eller springa si och så mycket för att få blogga om det! Jag tyckte detta inlägg var i allra högsta grad välskrivet och skulle gärna läsa mer om mina reflektioner om den tid som varit och löpningens plats i det och andra tankar! Hoppas du fortsätter skriva några rader då och då! Är du inne i stan på lördag får du gärna igen stå på Skeppsbron heja fram mig på upploppet på Stockholm halvmarathon, det är ett härligt löparminne för mig!

    SvaraRadera
  5. Tack Staffan. Får väl se hur min inspiration till blogginlägg kommer att se ut under hösten. Jobbar tyvärr hela helgen men önskar dig ett stort Lycka till!!

    SvaraRadera