Frankfurt Marathon!

Är då tillbaks i Stockholm med en massa blandade känslor efter att ha sprungit Frankfurt Marathon. Jag hade trots allt en ganska stor förhoppning om att kunna springa under 3 timmar och efter att ha passerat mållinjen på 3,04,28 kan jag faktiskt inte påstå att jag ens var nära. Men att springa ett maraton och att dessutom göra det optimalt då allt klaffar är inget som man gör på beställning. Mina förberedelser hade varit bra och jag kände mig i form så varför lyckades jag inte med min målsättning? Vill jag göra det lätt för mig kan jag ju helt enkelt påstå att jag inte är bättre än så här. Men i vanlig ordning har jag svårt för att göra det lätt för mig. Det finns förmodligen en rad förklaringar till att tiden inte blev bättre.

Jag försöker just nu att acceptera den gamla klyschan som säger att ett PB alltid är ett PB och man bör vara nöjd om man springer ett lopp snabbare än vad man någonsin gjort tidigare. Det kanske låter förmätet men jag har väldigt svårt att vara nöjd efter gårdagens lopp. Men ok jag ska försöka att se till några saker som jag kanske trots allt borde vara nöjd med. Jag har i år sprungit 3 maratonlopp vilka samtliga har sprungits snabbare än de maror jag tidigare gjort. Av dessa 3 maror så sprang jag den extremt kuperade Höga kusten Marathon på 3,14. Jag kan också konstatera att jag med gårdagens tid på 3,04 sprang i samma tempo som jag gjorde på en halvmara för 2 år sedan. Utvecklingen går alltså åt rätt håll. Jag har däremot svårare att acceptera att jag bara slog min tid från Stockholm Marathon i år med knappt en minut. Frankfurt är en betydligt plattare mara och jag hade ytterligare några månaders träning bakom mig. Jag borde verkligen ha presterat bättre.

Så till själva loppet. Jag flög ner till Frankfurt på lördagen med min vän Jens. Väl framme i Frankfurt insåg vi efter ett tags väntan på vårt bagage att något var fel. Naturligtvis råkade vi ut för det missödet att våra väskor hade hamnat på ett senare plan. Vi fick informationen att bagaget skulle köras till hotellet på kvällen och vara där senast kl 21. Det var inte direkt den starten vi ville ha. Det blev alltså några nervösa timmars väntan på att väskorna skulle dyka upp på hotellet under kvällen. Med min förmåga till negativa tankar såg jag redan nu framför mig hur jag skulle bli tvungen att köpa löparskor och löparkläder på söndag morgon för att kunna springa. Som väl var så kom packningen till vårt hotell senare på kvällen.



Peppad innan start!



Efter kolhydratladdande, en hyfsad nattsömn och en bastant hotellfrukost promenerade vi de 15 minuter det tog till startområdet. Vi kände oss båda laddade inför uppgiften och önskade varandra lycka till innan startskottet small och vi var iväg. Under den första kilometern var det extremt trångt och det var omöjligt att få till en snabbare första kilometer än runt 4,30. Jag lyckades sedan öka tempot och var nere i 4,15-fart. Min GPS levde dock denna dag sitt eget lilla liv och gav mig allt som oftast en del märklig information. Helt plötsligt sprang jag i 3,45-fart enligt min klocka vilket naturligtvis inte stämde. Så småningom var jag tvungen att mer ha koll på klockan och kilometermarkeringar än att ha koll på min tid på GPS:n. Jag höll sedan ett ganska jämnt och fint tempo för varje 5-kilometerspassering. Passerade 10 km på 42,54 och halvmaran sedan på 1,30,35. Jag låg alltså bara aningen över sub 3-fart. Men jag kände ganska tidigt att detta var ansträngande och vid 25 km började jag tappa i tempo. Jag vågade inte gå på hårdare då jag var rädd för att spränga mig. Kanske tappade jag onödigt mycket i tempo då sub 3- tanken var borta. Kanske är det svårt att hålla uppe ett högt tempo i slutet av en mara då man inser att man inte kommer att nå sitt mål. Från 30 km och framåt var det överlevnad som gällde. Körde en del mantran och försökte koncentrera mig på löpteknik och att faktiskt försöka att njuta av upplevelsen blandad med smärtan som ständigt var närvarande. Fick däremot aldrig någon riktig känsla av total utmattning utan snarare en lång plågsam väntan på målgång och hela tiden ett långsammare kilometertempo.

I mitt huvud fanns i alla fall en klar tanke som jag aldrig övergav och det var att jag tänkte i vilket fall som helst inte undvika att persa idag. Jag försökte därför peppa mig så gott det gick med insikten att jag trots allt kommer att springa ett maraton snabbare än jag någonsin gjort tidigare. De sista kilometerna inne i centrum var naturligtvis en plåga och känslan att äntligen få springa in över mållinjen vara fantastiskt skön. Just då var jag varken nöjd eller missnöjd. Jag var ganska tom på känslor och tyckte att det var skönt att det hela väl var över. Jag satte mig sedan vid kläduthämtningen och väntade på att Jens skulle dyka upp. Jag satt där och såg väl en aning moloken ut då han dök upp med ett leende på läpparna. Han hade satt ett prydligt pers med tiden 3,26,12. Detta med endast 2 långpass i bagaget de senaste månaderna. Jens gjorde ett fantastiskt bra lopp och var naturligtvis också väldigt nöjd med sin insats. Jag försökte att intala mig själv att jag hade gjort vad jag kunnat men tanken att jag skulle kunna ha kämpat mer höll sig kvar.

En silverinsvept och nöjd Jens

En något mindre nöjd Tomas

Det vore naturligtvis fånigt att se detta som ett katastrofalt misslyckande. Ett personligt rekord på ett maraton kan aldrig bli ett katastrofalt misslyckande. Men det var inte heller ett lyckat resultat. Mer än känsla av att: Jo det var väl ändå ganska ok och jag slog i alla fall pers men men…

Nästa år finns det inget som kan hindra mig från att springa en mara under 3 timmar. Jag SKA bara göra det. I Stockholm om ganska exakt 7 månader kan kanske vara ett bra tillfälle.

60 timmar kvar till Frankfurt Marathon!

Om ganska exakt 60 timmar så står jag då alltså på startlinjen i Frankfurt för att försöka springa ett maraton under 3 timmar. Hur stor är sannolikheten att jag kan klara det? I nuläget tror jag mig ha en viss chans men värderar kanske möjligheterna till 40-60… alltså 40 procents chans att jag fixar det. Allt och jag menar verkligen allt, måste klaffa till 100 % för att jag ska klara denna gräns på söndag. Jag har dessutom bestämt mig för att inte bli besviken om det inte går. Gör jag allt jag kan och kämpar ända in i mål, trots kramp eller vad nu för typ problem som kan dyka upp, så kommer jag att vara nöjd. Men i den bästa av världar så står det 2,59 på klockan då jag springer över mållinjen.

När jag började springa mer seriöst för snart 3 år sedan så hade jag som det stora övergripande målet att springa Stockholm Marathon 2012 under 3 timmar. Det är fortfarande mitt mål. Skulle jag underskrida 3-timmarsgränsen på söndag så skulle det alltså betyda att jag springer en mara under 3 timmar ett drygt halvår tidigare än planerat och dessutom innan jag hunnit fylla 40. Det vore fantastiskt om jag lyckas… verkligen helt fantastiskt.

Jag flyger ner till Frankfurt på lördag med min vän Jens som bör kunna springa maran under 3,30. I nuläget känner jag mig ganska tom och utan förmåga att analysera det hela på ett konstruktivt sätt. Det blir en lättare jogg imorgon med kanske en km i marafart, förhoppningsvis någorlunda bra sömn några nätter, kolhydratladdning och vila. På söndag får jag sedan svaret hur det hela gick.

Lite funderingar kring Sub 3!

Frankfurt Marathon närmar sig med stormsteg och tankarna om loppet är många och aningen förvirrade. Jag pendlar mellan att å ena sidan tro att jag med största sannolikhet kommer att fixa sub 3 och att å den andra sidan inte tro att det finns en möjlighet i denna värld att jag fixar det. Det som jag ser som den stora skillnaden mellan maraton och kortare distanser är att dagsform och hur kroppen reagerar i slutskedet av loppet blir så mycket mer avgörande. Om krampen på allvar dyker upp runt 35 km kan det innebära en tidsskillnad på 5 minuter. Är dessutom dagsformen lite sämre än vanligt kan bara en aning för snabb öppningsfart få förödande konsekvenser om kroppen tar slut den sista milen.

Jag har alltid en tendens att inte tro på mig själv och egentligen handlar mina tankar för tillfället i huvudsak om att jag inte vågar tro på sub 3. Det innebär dock inte att jag inte ska göra allt som står i min makt för att ge 3-timmarsgränsen en utmaning. Det som talar till min fördel är att jag faktiskt inte i min föreställningsvärld trodde att jag skulle springa på 3,05 i Stockholm heller. Av den anledningen hoppas jag att något händer även denna gång då jag väl står på startlinjen, att 4,15-tempot kommer att vara hanterligt och att fokuseringen är total. Att jag slå bort alla trötthetstankar som dyker upp. Frankfurt har dessutom en betydligt flackare banprofil än Stockholm vilket rimligen borde kunna göra några minuter. Jag har för det tredje en gedigen träning att luta mig tillbaks på de senaste månaderna. Tre faktorer som alltså borde vara till min fördel den 30:e oktober.

Det som däremot talar till min nackdel är att jag i våras presterade på den absoluta toppen av min förmåga. Jag kan inte se att jag gjorde ett enda taktiskt misstag under hela loppet och min dagsform var så sanslöst bra. Varken förr eller senare har jag upplevt något liknande. I Frankfurt måste därför allt detta stämma till 100 procent för att jag ska ha skuggan av en chans att uppnå mitt mål.

Ett viktigt inslag i min maratonförberedande träning har varit marafartsträning. I mitt fall har det handlat om att helt enkelt träna på att ligga i en fart strax under 4,15. Jag försöker alltid att ligga någon eller några sekunder under den farten. Det är en i högsta grad respektingivande fart för min del. Jag springer inte i den farten helt oberörd men jag hanterar den relativt avslappnat på distanser upp till 15 kilometer. Det är faktiskt en ganska trevlig fart att ligga och nöta i. Ibland kommer det dock över mig att tanken faktiskt är att jag ska springa i den farten i 42 km! Då kommer tvivlen. Är det verkligen möjligt? Jag vet inte hur maratonlöpare på högre nivåer tänker när det kör sin marafartsträning i låt oss säga 3,30-tempo. Tvivlar de också eller är de så orubbligt säkra på att när de väl står på startlinjen så kommer de att kunna hålla tempot i 42 195 meter?

Varje gång dessa negativa tankar dyker upp så försöker jag påminna mig själv om att jag faktiskt tänkte exakt likadant i våras inför Stockholm Marathon. Jag minns hur jag låg i mitt 4,20-tempo under min marafartsträning och tänkte att det inte fanns på kartan att jag skulle kunna hålla bara aningen långsammare tempo under ett helt maraton. Till min förvåning så lyckades jag däremot att sedan snitta 4,23. Jag minns också att jag knappt vågade tro på en tid under 3,10 veckan innan loppet. Kontentan blir alltså att jag påminner mig själv att jag faktiskt tänkte likadant i våras som jag ofta tänker nu men att det faktiskt sedan fungerade att hålla farten hela vägen. Det är mitt sätt att vända ofrånkomligt negativa tankar till potentiella möjligheter.

Den självklara och oundvikliga frågan är väl bara om jag har blivit 8 sekunder snabbare på varje kilometer under de senaste 5 månaderna. Det kanske låter lite löjligt, men att kapa 8 sekunder varje kilometer är tufft. Att springa i 4,23-tempo är faktiskt så väldigt mycket lättare än att springa i 4,15-tempo. Det är nästan som om 3-timmarsgränsen är just den magiska gräns för att 4,15-tempo är just den där lilla extra tuffa utmaningen som kräver så mycket mer av dig som maratonlöpare. Är det kanske just där som agnarna sållas från vetet? Är det vid just den gränsen som den egentliga resan mot riktigt bra maratontider börjar? Får jag börja den resan snart i så fall eller måste jag vänta till våren?

Idétorka men en bra träningsperiod!

Jag har haft en period av idétorka vad gäller mina blogginlägg. Känslan av att jag upprepar mig eller skriver om vissa saker i cykler går inte att förneka. Ibland tycker jag mig ha en del att komma med och har en del funderingar kring olika aspekter av löpning som fenomen. Det kan kännas bra att dela med sig av tankar kring träning eller annat som berör löpningen på olika sätt. För tillfället har jag varken mycket funderingar eller ett behov av att delge några tankar kring ämnet i fråga.

Det har nog dessutom framgått att jag ibland befinner mig på toppen av ett berg och vid andra tillfällen långt nere i en dal vad gäller både motivation och form i min löpartillvaro. Jag har ibland sprudlat av energi vilket naturligtvis också speglats i mina blogginlägg. Vid andra tillfällen har motivationen, formen och även kroppen inte varit vad den borde vara. När sådana perioder infinner sig så är jag medveten om att jag kan låta ganska dyster i mina texter och inte direkt delar med mig av positiv energi. Nu har jag inte som huvudsyfte att till varje pris motivera er som läser min blogg att få positiv energi och bli löpsugen varje gång ni läser ett inlägg av mig. Jag tror att löpningen liksom livet i stort naturligtvis måste få ha sina olika perioder av med och motgång. När motgångar och negativa tankar kommer måste det finnas tid för reflektion och begrundan. Att helt enkelt sätta löpningen i ett större perspektiv. Här kommer jag nog inte heller fortsättningsvis att agera annorlunda. Däremot måste man nog ibland även i tyngre stunder försöka att släppa alla funderingar och stressande krav och helt enkelt bara springa.

Det jag egentligen försöker komma till är att jag ibland ändå blir trött på mig själv och mina ständiga funderingar och hur jag vänder och vrider på det mesta som går att vända och vrida på när det gäller löpningen. Men en blogg utan reflektioner och analyser i med och motgång blir en ganska tråkig blogg. Åtminstone kan jag inte hitta motivation till att endast skriva träningsuppdateringar om vilka pass som genomförts i vilka farter kryddat med en och annan racerapport. Detta om de tankar jag för närvarande har kring min löpning i allmänhet och mitt bloggande i synnerhet.

Så till sist ett litet försök till att sprida lite positiv energi. För det förhåller sig faktiskt just nu på det sättet att min löpträning är inne i en väldigt positiv period. Jag har de senaste veckorna fått till en hel drös av lyckade pass och mängdmässigt ser också det mesta bra ut. Hade nyligen en 7-dagars period då jag sprang exakt 10 mil. Frankfurt närmar sig med stormsteg och om 2 veckor är tanken att en nedtrappning ska påbörjas. Den närmaste tiden finns det fortfarande några nyckelpass som måste genomföras. Jag har ett viktigt långpass på 35 km med marafartsökning kvar, om allt går enligt plan d.v.s. Idag sprang jag en snabbdistans på 8 km i strax under 4-fart med bra känsla. I fredags sprangs 5X1000 med 2 min vila då jag snittade 3,27 per tusing. Alltså ser det mesta bra ut och jag ser fram emot 2 tuffa veckor till innan jag kan börja trappa ner och gå i väntans tider.

Löpningens outgrundliga vägar

Då ska jag på något sätt försöka att hitta fokus igen. Har den senaste veckan faktiskt kommit igång med löpningen igen och ser trots allt strul med hälsa, form och motivation den senaste tiden ändå fram emot att försöka få till några riktigt bra träningsveckor för att ge Frankfurt en chans. Fick till ett välbehövligt långpass på 30 km och ett bra snabbdistanspass i veckan så nu är det bara att köra och se vad som händer.

Löpningen är på många sätt en fascinerande sysselsättning där inget kan tas för givet. Ibland känns det helt enkelt som om allt stannar upp och man nästan backar i utvecklingen för att man sen tar ett skutt framåt och hamnar på en ny platå. Det ligger dock inte alltid logik bakom hur svängningarna kan se ut och det är inte alltid lätt att hitta svaret på varför det ibland går bra och ibland så fruktansvärt dåligt. Naturligtvis är det också individuellt det som sker med ens form och vilka vägar löpningen vill ta med oss. Jag underskattar inte heller på något vis den mentala aspekten av det hela. Hur mycket som faktiskt kan sitta i huvudet när det handlar om att prestera och tänka positivt.

Jag kan nästan lite avundsjukt beskåda hur löpare i min omgivning verkar ha en spikrak utveckling och nästan uteslutande prestera på toppen av sin förmåga oavsett träningsmängd. En del har naturligtvis en sanslös förmåga att prestera på topp när det verkligen gäller. Andra kan se ut att vara god för fantastiska resultat men misslyckas varje gång då nummerlappen sätts på bröstet. Jag vet inte exakt var jag själv befinner mig men kan bara konstatera att detta år hittills inte har blivit vad jag hoppades att det skulle bli. Naturligtvis med Stockholm Marathon som det stora undantaget. Varför jag i det loppet lyckades prestera på toppen av min förmåga har jag inget bra svar på. Kan bara konstatera att så blev fallet.

Jag låter mig däremot imponeras av bloggkollegor och löpare på jogg som har gjort fantastiska resultat i år. Jag gläds med deras framgångar även om jag villigt erkänner att det finns ett litet sting av avundsjuka med i bilden. Kan dom så borde väl jag kunna kan jag tänka. Staffan gjorde en fantastisk halvmara nu senast i Stockholm och detta med en inte allt för gedigen mängd i benen. Men han tränar rätt och smart. Thomas har gått från klarhet till klarhet och persat på nästan varenda lopp han ställt upp i. Pasi Berggren i min kommun Sollentuna var en likvärdig löpare som jag för något år sedan. Han har nu med mycket mängd och genomtänkt träning presterat helt sjuka resultat. I Stockholm Marathon sprang han på 2,52 och följde upp detta med att göra 1,16 på Stockholms halvmara. Två helt fenomenala resultat som jag i nuläget bara kan fantisera om att uppnå.

I allt detta verkar jag själv och min löparkompis Patrik ha stannat upp i vår utveckling och kämpar med både motivation och annat. Patrik säger att han nu tänker börja cykla ett tag istället när jag pratade med honom efter att han tidigare idag misslyckats i Lidingöloppet. Kanske kastar jag själv skorna på hyllan ett tag och börjar åka skidor eller något annat om Frankfurt går åt skogen. Vi får väl se vad som händer. För tillfället tänker jag dock försöka väcka liv i min slumrande löparkropp och hur naivt det än kan låta så tror jag fortfarande att jag ska ha en liten liten chans att göra Sub 3 om en dryg månad.

Ingen start i Stockholm Halvmarathon i morgon!

Jag har ju som sagt oroat mig en del den senaste tiden över min orkeslöshet och konstiga hjärtslag i kombination med en förhöjd vilopuls. Av den anledningen tog därför mitt förnuft till fånga och uppsökte vårdcentralen idag. Lite vägledning i huruvida jag borde springa halvmaran eller inte kunde åtminstone fylla sin funktion. Väl där och efter att ha kollat mitt EKG fick jag en remiss till Danderyds sjukhus. Efter en lång eftermiddag och diverse prover kunde jag ge mig iväg hemåt igen. Ett tag hotade de med att jag skulle kvarstanna över natten för observation men så blev det som tur var inte.

Egentligen fick jag kanske inga tydliga svar mer än att de tog mina problem på allvar och de konstaterade dessutom att EKG:n inte såg ut exakt som den borde. De kunde däremot inte se något uppenbart fel men den tydliga instruktionen från läkaren var att jag ABSOLUT INTE borde springa någon halvmara. Hon trodde att min kropp behövde vila och pratade om överträning, stress, sömnbrist osv. Överträningen är väl det enda jag definitivt inte tror på som förklaring.

Jag tänker däremot lyssna på läkaren och ta hennes tydliga direktiv på allvar. Jag står alltså inte på startlinjen imorgon. Den närmaste tiden kommer jag visserligen försöka att springa lite men jag tänker lyssna väldigt noga på hur kroppen svarar och avbryta så fort något inte känns ok. Läkaren avrådde mig inte heller att helt vila från löpning men att det var viktigt att jag lyssnade till kroppens signaler. Jag kommer definitivt att göra detta.

Hur den närmaste tiden kommer att se ut träningsmässigt har jag i nuläget alltså ingen aning om. Det känns väldigt trist att det inte blir någon start i morgon men det är absolut ingen katastrof. Min hälsa är dessutom naturligtvis viktigare. Jag kan däremot inte låta bli att känna en extrem stress inför Frankfurt och kommer jag inte igång på allvar den närmaste tiden så kanske inte ens Frankfurt Marathon blir av. Det vore väldigt tråkigt.

Jag ser däremot väldigt mycket fram emot att följa hur det går för en massa andra deltagare imorgon.  Så jag säger lycka till till er som får ha glädjen att stå på startlinjen imorgon.

Löpningen är inte rolig just nu!

Det mesta är tungt med löpningen just nu. Jag har ju alltid mina perioder av tyngre löpning och en tyngre känsla i kombination med brist på motivation. För tillfället känns det som om jag inte har en siffra rätt. Kistaloppet blev precis den katastrof jag hade befarat men naturligtvis inte hoppats skulle inträffa. Det kändes egentligen ganska ok innan loppet, förutom mjälthugg på uppjoggen. De första kilometerna sprangs sedan i en ganska bra fart en bit under 4-min tempo. Någonstans efter 4 km började jag däremot känna av onaturligt konstiga hjärtslag och en energilöshet som gjorde att jag nästan blev rädd. Vid ungefär 5 km fattade jag ett beslut att avbryta som kändes helt rätt. Jag vågade helt enkelt inte fortsätta.

Jag har inte varit särskilt knäckt eller sett det hela som ett misslyckande då jag är övertygad om att jag fattade rätt beslut att bryta. Vad som däremot pågår i min kropp just nu har jag inget bra svar på. Kistaloppet följdes av 2 dagars vila och idag gav jag mig ut på en vanlig distans i Rösjöspåret. Med hopp om att kroppen skulle kännas ok idag hade jag tänkt köra någon form av backintervaller eller åtminstone en del fartökningar i backar. Nu visade det sig ganska omgående att min kropp inte ville veta av någon form av ansträngande löpning idag. Det fick bli en helt vanlig distans istället. Benen var tunga, hjärtat fick jobba hårt och lungorna kändes förkrympta. Inget roligt löppass alltså.

Nu råkar det ju dessutom vara så att tanken är att jag ska springa Stockholm Halvmarathon på lördag. Jag skriver därför exakt samma sak som jag gjorde inför Kistaloppet. Om det blir någon halvmara på lördag eller inte vet jag faktiskt inte för tillfället. Det vore ju nästan lite pinsamt om jag startar och tvingas bryta ett lopp för tredje gången i år. Det grundläggande problemet är däremot att jag har svårt att känna innan om det känns bra eller inte. Egentligen borde jag kanske gå till läkaren och kolla upp om det är något som verkligen är fel i min kropp.

Vi får väl se vad som händer helt enkelt men löpningen känns allt annat än rolig just nu. Om jag inte springer på lördag är det absolut ingen katastrof. Det som däremot av förklarliga skäl skapar stress är den viktiga träningen inför Frankfurt som verkligen blir lidande om detta fortsätter.