Feber!

De senaste veckorna har varit bra rent löpmässigt. Alla aspekter av det jag ser som lyckad löpträning har funnits med. 3 veckor i rad med en mängd över 60 km. 3 veckor i rad innehållande ett långpass mellan 27 och 30 km samt 3 veckor i rad med bra kvalitetspass på löpband. Allt ser bra ut och jag är peppad. Jag vill springa mer, längre och snabbare. Jag vill bli bättre. Jag vill komma ur min stagnationskänsla och känna att jag utvecklas.

Denna vecka var tanken att jag skulle snäppa upp träningen lite ytterligare. En vecka med 5 pass och ca 80 km var tanken. Vad händer då? Jo jag får feber!! Riktigt hög feber. Jag låg i 2 dygn som en urlakad grönsak ensam i min lägenhet och tyckte synd om mig själv. Jag får väldigt sällan feber och just nu kändes det extra olämpligt då allt såg så bra ut. Jag inser såklart att några dagars löpuppehåll inte kommer att påverka mitt långsiktiga mål nämnvärt och inte heller göra mig till en sämre löpare men stressen finns där. Hela tiden finns den där. Jag tror att jag helt enkelt måste acceptera att stressen över missade löppass alltid kommer att dyka upp hos mig vid liknande tillfällen. I stället för att vara realist och tänka att det spelar ju inte så stor roll så välkomnar jag löpstressen. Jag försöker att se något positivt i att den finns där. Anledningen till att jag resonerar så är helt enkelt att det faktiskt betyder att jag älskar min löpning och att jag verkligen vill springa och utvecklas.

Jag tror inte att elitlöpare tar lite missad träning med en axelryckning och mår bra av att slippa springa några dagar. Nu är jag såklart ingen elitlöpare men jag kan väl också få tillåta mig att bli stressad över missade löppass!? Man pratar ju om positiv stress. Jag har ingen aning huruvida detta är positiv stress eller inte men jag vägrar att bara se det som negativ stress och ta till mig alla goda råd att ta det lugnt du hinner träna och lite vila är bara bra ibland. Jo vila är bra när jag själv bestämmer att jag ska vila men det är så förbannat trist med vila som jag själv inte kan råda över. Nu har jag ju dessutom småbarn och är dessutom en ensamstående småbarnspappa. Så när jag har barnen kan också svårigheter uppstå att få till mina löppass. Av någon anledning har jag lättare att hantera detta. Barnen är det viktigaste i mitt liv och löpningen kommer som nummer 2. Mao kan jag hantera ett uteblivet löppass p.ga mina barn. Men feber känns bara trist och meningslöst särskilt under en vecka då jag har all tid i världen för löpning. Så är det bara.

Nytt år

Mitt skrivande har minst sagt kommit av sig. Men om jag ska skriva så måste jag själv vilja ha något att berätta. Inte så att jag inbillar mig att allt det jag skriver är så fantastiskt intressant att läsa för folk i allmänhet eller  ens för löpintresserade i synnerhet. Jag kan dock inte bara uppdatera min blogg pliktskyldigast av den enda anledningen att den ska hållas levande. Men ju längre det går mellan tillfällena jag skriver desto mer kommer tankarna huruvida jag ska ha en blogg eller inte. Jag tror trots allt att jag vill ha kvar denna blogg men hur den under detta år kommer att utvecklas har jag för tillfället ingen aning om. Inser ibland att jag blir lite för analyserande och funderande. Ibland kan man ju bara skriva enkla redovisande inlägg om träning eller tävling. Vi har ju precis påbörjat ett nytt år, vilket naturligtvis innebär nya mål och nya planer. Ett nytt år innebär ju också att det är roligt att titta bakåt. Att sammanfatta och jämföra statistik.

Förra året sprang jag mer än jag någonsin tidigare gjort under ett år. Inte så väldigt stor grej egentligen eftersom det var mitt tredje år av mer regelbunden seriös löpträning men jag lyckades med målsättningen att öka mängden för tredje året i rad i alla fall. Om än inte med så många mil.

Så här har löputvecklingen sett ut under mina 3 år som lite mer seriöst satsande löpmotionär:

                      Mil                Antal pass    Km/pass

2009              188                150                12,6

2010              269                201                13,4

2011              280                195                14,4

Under det senaste året sprang jag därmed i snitt 5,4 mil i veckan eller 7,7 km varje dag. Att jag skulle springa så pass mycket under ett år fanns naturligtvis inte i min begreppsvärld för några år sedan.

Jag kan också konstatera att jag hela tiden tenderar att springa fler långpass på bekostnad av kortare intervallpass. Jag gillar helt enkelt att springa långt. Men jag inser också att andelen kortare intervallpass skulle kunna bli betydligt fler. Under dessa år har kortare intervallpass då jag sprungit mellan 200 och 800 meter legat på mellan 7-10 pass/år. Alltså inte ens en gång i månaden har jag bemödat mig att springa kort och snabbt.

Antalet långpass har däremot blivit fler och längre:

Pass 20-30 km                   Pass 30 km eller längre

2009              16                                        5

2010              18                                        12

2011              12                                        20

Det år som nu har inletts kommer löpmässigt att bli ett spännande år. Jag tror att jag behöver öka mängden något. Men jag tror också att jag måste försöka att träna lite smartare, mer genomtänkt. Interaktionen mellan kvalitet och kvantitet är alltid intressant. För mig är löpningen ett sökande och en upptäcktsfärd. Jag ser inte att jag kommer att göra några stora omvälvande förändringar  i min träning förutom att kanske lägga lite mer vikt på styrketräning. I övrigt så kommer det att handla om att ha kul och att naturligtvis försöka att nå målsättningen att springa ett maraton under 3 timmar.

Maratonutveckling 2009-2011

2009              3,27

2010              3,16

2011              3,04

2012              ???

Det ska väl inte vara så svårt att spränga denna gräns!!

Tankar om året som gått

Året närmar sig sitt slut och årskrönikor i alla dess former kommer naturligtvis att dyka upp i alla möjliga mediala sammanhang. Det är roligt att själv få sammanfatta och få läsa vad andra skriver om året som har gått avseende olika företeelser. För min egen del har det minst sagt varit ett händelserikt år med stora personliga förändringar. Jag har gått igenom en separation med allt vad det har inneburit och att jag känslomässigt och mentalt har haft mina svängningar har också avspeglat sig på min löpning. Jag tänkte försöka delge något av hur mina tankar kring löpning och min blogg sett ut under detta år. En mer renodlad löpårssammanfattning kommer eventuellt senare.

I och med min separation i våras så upptäckte jag nya sidor hos mig själv. Jag upptäckte också att jag i min blogg hade svårt att helt utesluta mitt privatliv. Min ambition från början med denna blogg var nog att skriva om löpning utifrån en rad olika aspekter utan att beröra mitt privatliv så mycket. Under året som gått har jag märkt att det för mig nästan inte går att utesluta mitt liv utanför löpningen. Jag grubblar, analyserar och funderar över det lilla i ett löppass och i det stora som kan handla om hur livet ska levas eller hur jag tror att vi människor bör vara och agera. Antingen så slutar jag att skriva eller så väver jag in mig själv och mina tankar kring företeelser utanför löpningen i denna blogg. En blogg där man pliktskyldigt redovisar olika träningspass och tävlingsrapporter skulle för min egen del bli en ganska tråkig och livlös blogg och mitt eget intresse för skrivande skulle då förmodligen avta ganska snabbt. Året som gått är ungefär jämngammalt med min blogg och har inneburit en resa för mig, såväl inom löpningen som hur jag ska leva mitt liv.

Löpningen har nog fått en ökad betydelse i mitt liv detta år. Den har varit en tröst och en kamrat under tunga perioder. Oavsett om det har gått tungt eller lätt så har den varit viktig. I mitt sökande efter vem jag är och var jag är på väg i mitt liv, hur jag vill leva och hur jag vill vara så har löpningen hjälpt mig. Kanske har jag ett större ensamhetsbehov än vad jag har trott och kanske är det ofta ensamhet jag söker, bort från alla krav i livet och det ständigt höga tempo som omger oss. Men jag varken kan eller vill fly från allt detta hela tiden. Jag är och vill vara en del av min omgivning, men med löpningens hjälp hittar jag ett tillstånd att befinna mig i under kortare perioder då allt får stå stilla och jag är ett med mitt varande.

Jag har under året som gått funderat ganska mycket på vad jag vill med min löpning och hur min nya livssituation har påverkat den. Det fanns en rädsla att mitt löpintresse skulle avta en del men till min glädje har det inte blivit så. Jag har tvärtom, funderat och analyserat mer än tidigare. Aldrig förut har jag heller läst så mycket litteratur om löpning som under detta år. Pfitzinger, Daniels och Noakes har följt med mig under året. Jag har kollat alla möjliga sidor på internet om löpning, läst löpbloggar och forum. Vänt och vridit på begrepp och teorier. Så nu vet jag exakt hur jag ska träna. Nej, ärligt talat så vet jag förmodligen mindre hur jag ska träna nu än tidigare. För det är nog så att oavsett ämne så kan nog den känslan infinna sig, att ju mer man läser desto mindre vet man hur allt egentligen förhåller sig.

Det jag däremot vet är att jag kommer fortsätta att läsa och fundera kring alla möjliga aspekter vad gäller löpning och löpträning. Några sanningar kanske jag aldrig finner. Kanske av den enkla anledningen att det inte finns några sanningar eftersom allt handlar om hur olika individer drar slutsatser utifrån sina egna erfarenheter och följdaktligen inte kan bli till en allmän sanning för alla. Jag skyr därför alla former av dogmatiserande tendenser då jag läser. Det går inte att bli dogmatisk vad gäller löpning. Vi är alla olika, svarar olika på träning och har olika bakgrunder och erfarenheter. Den enda självklara sanning jag funnit är kanske att om du springer mycket och varierat så blir du med största sannolikhet en bättre löpare.

Jag har nog tidigare sökt mer svar i den litteratur jag använt mig av men i år har jag mer sett litteraturen som ett bollplank där jag kan plocka russinen ur kakan och i kombination med min egen erfarenhet hitta min egen väg. Av den anledningen har jag vid olika tidpunkter under året befunnit mig i olika tankegångar vad gäller löpningen. Jag kan ena stunden ha trott stenhårt på mycket mängd i långsamt tempo för att i nästa stund överväga om jag inte borde springa lite mindre och satsa mer på kvalitet. Men i detta ligger just tjusningen i löpningen anser jag. Den följer med mig och jag lever med min löpning i stort och i smått och det är en fantastiskt spännande resa jag har fått göra tillsammans med sin löpning under detta år.

Om jag däremot ser till min egen utveckling rent resultatmässigt under året kan jag inte påstå att stora framsteg har gjorts. Jag har lyckats väldigt bra på mina maratonlopp men i övrigt har det varit ganska stiltje. En känsla av stagnation rent utvecklingsmässigt har ofta infunnit sig och har orsakat en del huvudbry. Ofta har jag tvivlat på min förmåga att ta till mig träning och tvivlen på att jag kan prestera på kortare sträckor än maraton finns allt jämt kvar. Jag har dessutom tvivlat på min förmåga att tåla smärta och kunna fortsätta då mjölksyran och grumliga tankar uppträder, att mitt pannben och min vilja inte är tillräckligt starkt. Häri ligger det naturligtvis en utmaning att komma tillrätta med dessa problem och att hitta en väg bort från mina tvivel. Men jag umgås också med den idén att jag ska överge tankarna på att förbättra mina resultat på kortare distanser och i stället enbart ägna mig åt maraton och ultramaraton. Jag fyller 40 nästa år och jag blir med största sannolikhet inte snabbare med åren. Uthålligheten kan däremot förbättras avsevärt. Jag tror därför att även nästa år kan bli en väldigt spännande resa, såväl i det lilla som i det stora.

Mötet med mig själv!

För mig har löpningen alltid varit en sysselsättning som jag helst upplever helt själv utan att ha någon annan vid min sida. En stund av frihet och utan egentlig kontakt med omvärlden i form av en stunds onåbarhet. Ingen kan nå mig och jag kan inte nå någon. Ingen stör mig i min upplevelse där jag löpandes rör mig framåt i den miljö jag befinner mig i. Jag har svårt att se att jag någonsin vill att löpningen för mig ska se annorlunda ut. Det händer att jag någon gång ibland gör undantag från mitt behov av att springa ensam. Det kan vara ok att jogga tillsammans med en annan person någon gång ibland men i huvudsak vill jag alltså göra detta i min ensamhet.

Det verkar dock vara uppenbart att jag inte delar detta behov med väldigt många löpande människor. Många verkar må bättre av att springa tillsammans med någon annan. Jag har aldrig riktigt förstått varför så många springer tillsammans med andra människor. Jag vet att jag låter som en enstöring när jag skriver detta men i vårt samhälle anser jag att ensamheten i allmänhet är grovt underskattad och ibland nästan bortglömd som ett socialt tillstånd. Varför är så många människor rädda för att vara bara med sig själv? Många av oss har familjer, barn, massvis med vänner, ett arbete med arbetskompisar och dessutom är vi ständigt uppkopplade via nätet eller på våra mobiler och får vi en stund över alldeles för oss själva så passar många på att omedelbart ringa någon så att man kan få lite social stimulans på något sätt. Vad är vi rädda för? Varför är mötet med oss själva så skrämmande?

Jag funderar ganska ofta över detta fenomen. Alla behöver inte vara så ensamhetsälskande som jag. I min värld är upplevelsen med mig själv i olika situationer väl så stark som mötet med andra människor. Jag älskar att resa själv, fika själv, ta en öl på en pub själv, upptäcka en stad själv eller helt enkelt bara vara för mig själv. Det känns ibland som om ensamheten uppfattas som ett socialt misslyckande. Att lycka mäts i form av att ha tillräckligt med sociala kontakter och att vara uppbokad på alla möjliga aktiviteter och sammankomster. För alla människor vill ju naturligtvis hela tiden omge sig med andra eftersom människan i grunden är en social varelse. Eller? Jo jag tror också att vi kan växa i möten med andra men jag är också övertygad om att vi kan växa i mötet med oss själva. Mötet med dig själv och upplevelser du är med om själv är av någon anledning företeelser som många människor flyr ifrån. Jag förstår inte varför?

Bland de som känner mig och i allmänna sociala sammanhang tror jag mig uppfattas som en ganska trevlig och social person. D.v.s. i den mån jag vill och är intresserad. Jag kan i många sammanhang känna mig ganska obekväm även om jag tycker mig ha en bra förmåga att anpassa mig. Av den anledningen försöker jag i den mån det går att faktiskt försöka att välja med vem eller vilka jag vill tillbringa tid tillsammans med. Jag är av den uppfattningen att man ska kunna ha krav på vilka man vill umgås med och inte slentrianmässigt vara med människor av den enda anledningen att man ska umgås. Jag tror faktiskt inte att jag är ensam om att tycka att det finns allt för många människor som dränerar mig på energi eller helt enkelt inte ger mig någonting att tillbringa min tid tillsammans med. Alla de människor som ständigt verkar fly ensamheten och uppvisar ett ständigt behov av att omge sig med människor, känner de sig alltid mer bekväm i möten med andra än i mötet med sig själva, oavsett person och socialt sammanhang? Kanske är det så. Kanske är det jag som har missuppfattat saker och som är en felande länk som inte ständigt vill uppleva saker med andra.

Jag tycker att vi alla självklart ska ha krav på vår tillvaro i den mån vi kan påverka den och mår man bra av att springa tillsammans med andra ska man naturligtvis göra det. För mig är det viktigt att försöka att optimera de tillfällen jag kan uppleva saker. Ibland vill jag uppleva saker tillsammans med andra men ofta vill jag också uppleva och känna nuet alldeles för mig själv. En sådan företeelse är löpning. När jag springer så upplever jag. Jag är. Jag upplever det som är runtomkring mig och jag upplever mina tankar. För mig blir helt enkelt inte den upplevelsen lika stark tillsammans med någon annan. Naturligtvis är vi människor olika och jag tänker inte påstå att mina ensamhetsbehov är mer sunt än andras behov av att springa tillsammans med andra. Vad jag däremot tror är att många skulle behöva stunder för sig själva i den värld där ständiga möten med andra och att omge sig med människor i alla möjliga sammanhang verkar vara beviset på att vi är lyckliga och ständigt blir sedda.

Lappland Ultra!

För snart 2 veckor sedan så sprang jag 6 mil under ett enda pass. 6 mil är långt. Det är en distans jag för 3 år sedan inte trodde att det fanns en möjlighet att jag skulle kunna springa. Men ju mer jag springer desto mer ökar mitt intresse för långa distanser. Det ligger en otrolig utmaning i att springa långt och nästa sommar ska jag springa 10 mil.

Jag har länge funderat på att springa Lappland Ultra men nu överväger jag inte längre om jag ska springa detta lopp. Nu har jag bestämt mig. Jag kommer att stå på startlinjen i Adak, fredagen den 29:e juni kl. 22:00 och det känns som en otroligt häftig och spännande utmaning. Att se hur min kropp reagerar i den ljusa norrlandsnatten när jag springandes ska genomföra ett lopp på 100 km blir naturligtvis den största utmaningen hittills i mitt löparliv.

Det är för mig dock omöjligt att bara ha som mål att genomföra ett lopp. Det rimliga kanske borde vara att se det enbart som en utmaning i sig att springa 10 mil liksom att det första maratonlopp man ska springa kan vara nog så utmanande att bara lyckas genomföra. Att utmaningen ligger i att klara av den distans man har för avsikt att springa. Jag fungerar däremot inte på det sättet. Ska jag anta en sådan gigantisk utmaning måste jag ha ett tidsmål för att resan mot målet ska vara mödan värd. Huruvida det är rimligt eller inte att sätta upp ett bestämt tidsmål för en distans som nästan ligger bortom ens fattningsförmåga är en annan sak. Men med den erfarenhet av min löpträning jag i allmänhet har och i synnerhet kunskapen om min förmåga att springa länge tänker jag sätta mitt tidsmål till 10 timmar. Jag ska alltså springa 10 mil under 10 timmar. Ett ganska naturligt och lättfattligt mål. Jag ska snitta varje kilometer under 6 minuter. Om jag är ute och joggar i detta tempo känns det som om jag kryper fram men jag är ganska säker på att när jag sprungit 7, 8 eller 9 mil kommer det inte längre att kännas som om jag kryper fram. Eller det kanske det gör men då kommer nog känslan av krypfart att vara kombinerad med en känsla av total utmattning.

Den enda problematik jag ser med denna utmaning är att fyra veckor innan så är tanken att jag ska springa Stockholm Marathon under 3 timmar. Är jag återhämtad fyra veckor efter maran och hur ska jag bedriva min träning inför två så stora utmaningar? Jag kan inte enbart förbereda mig inför detta 10-milslopp genom att springa mycket, långt och länge då jag dessutom behöver en viss fart- och fartuthållighetsträning inför sub3 målet. Just denna problematik ser jag dock som en del i denna utmaning.

Vintern är lång och det är länge kvar till både Stockholm Marathon och Lappland Ultra men jag tror att löpningen i vinter blir så mycket lättare att utföra med två så utmanande och inspirerande mål att se fram emot i början av sommaren.

I dag sprang jag 6 mil!

Det har inte blivit mycket skrivet på min blogg sedan jag sprang Frankfurt Marathon för 3,5 veckor sedan. Jag tog direkt efter loppet det längsta löpuppehållet jag haft på närmare 3 år. Efter hela 8 vilodagar satte jag igång med lite vanlig distansträning igen och jag har väl inte känt att jag haft så mycket att skriva om det egentligen. Lugn grundträningsperiod är kanske inte så upphetsande att hitta intressanta infallsvinklar på.

Jag gillar ju annars att springa långt. I år har jag sprungit 3 maraton. Jag har sprungit väldigt många långpass mellan 30 och 35 km och jag tycker att det finns en väldigt speciell utmaning i att springa långt och att se hur kroppen reagerar. När jag nu ändå befinner mig i en grundträningsperiod så kom jag på den idén att helt enkelt springa ett pass som var längre än jag någonsin sprungit tidigare. Förra sommaren sprang jag 5 mil när jag befann mig i mina föräldrars sommarstuga strax söder om Ö-vik. Sedan dess har det däremot inte blivit något ultrapass. Jag tyckte helt enkelt att det var dags att lägga på en mil och att alltså springa 6 mil denna gång. Mina tankar och funderingar kring Lappland Ultra på 100 km som går i södra Lappland i slutet av juni nästa år är ständigt närvarande och jag vill helt enkelt tänja på gränserna och se vad kroppen klarar och hur den reagerar på att springa väldigt långa sträckor.

I dag var det då alltså dags. Jag hade mentalt förberett mig en längre tid. Kollat väderprognoser, planerat vad jag skulle ha med mig i form av energigivande drickbara och ätbara saker. Jag hade bestämt mig på ett ungefär hur rundan skulle se ut och planerade att vid 2 tillfällen återkomma till mitt lilla gömställe bakom en sten i skogen och fylla på mitt vätskebälte och få i mig lite Snickers, bananer och chips. Jag lämnade barnen på skolan vid 8-tiden och gick sedan hem och peppade mig själv och gjorde de sista förberedelserna. Kan låta nästan lite komiskt men jag blir lite sådär barnsligt förtjust och spänd inför såna här utmaningar. Hade lite svårt att sova på natten innan p.ga de förväntningar jag hade. Mao är jag lite grand som ett barn på julafton skulle man kanske kunna säga.

Planen var naturligtvis att starta lugnt, väldigt lugnt. Ska man springa 6 mil så kommer ändå förr eller senare den väldigt lugna farten inte längre att kännas lugn. Den första milen sprangs i bara aningen långsammare än 5-fart men kändes extremt lugn. Jag visste att jag egentligen borde ha startat ännu långsammare. Allt eftersom kilometerna passerades så sänktes farten hela tiden en aning. Jag tyckte ganska länge att jag var ute på en lång och väldigt behaglig runda ute på Järvafältet och inte förrän jag efter 3 mil var tillbaks vid mitt gömställe började det att kännas lite tyngre. Jag hade fram till nu bara fått i mig ca 6 dl sportdryck utblandat med resorb samt 4 nötcréme. Det var helt enkelt dags att tanka lite energi. Jag pausade klockan och åt lite chips, en Snickers och en banan samt drack oboy och sportdryck. Vätskebältet fylldes på och i fickorna stoppade jag en gel och en Mars. Nu gav jag mig iväg för att springa runt Edsviken och visst gick det tyngre men ändå helt under kontroll.

Efter att jag sprungit runt Edsviken var jag återigen tillbaks vid mitt gömställe efter 51 sprungna kilometer. Nu kändes det verkligen att jag sprungit en bit. Kroppen gick liksom på tomgång och vanligtvis extremt lugn 5,20-fart var nu fruktansvärt jobbigt. Återigen lite tankning och den sista gelen åkte ner i fickan och de sista 9 kilometerna skulle avklaras. Dessa 9 kilometer var fruktansvärt jobbiga. Jag kände mig helt tömd på energi och fick använda alla möjliga mantran för att övervinna tröttheten och kämpa mig fram till de 60 km som skulle springas. Sista halvmilen kände jag mig lite snurrig och lätt illamående men detta skulle bara genomföras till vilket pris som helst. Lättnaden då jag efter 6o km var nära mitt hem och hade klarat av det jag förutsatt mig att göra var obeskrivlig. Jag hade sprungit 6 mil i ett svep och kände mig faktiskt riktigt nöjd. Hela passet tog 5 timmar och 15 minuter vilket betyder en snittfart på 5,15/km. Väl hemma kände jag hur fullständigt slut jag var och hällde i mig diverse återhämtningsdrycker, tog en dusch och gick till skolan för att hämta barnen. Jag förklarade för dem att pappa inte kommer att vara så pigg i eftermiddag och stupade ner i sängen medan barnen underhöll sig med diverse TV-program och dataspel. Till deras lycka fick de dessutom 6-milsdagen till ära äta pizza till middag.

Vilovecka och framtida tankar kring maraton!

Ett antal dagar har gått sedan Frankfurt Marathon och jag har ännu inte sprungit en enda meter. Sedan jag började träna mer regelbundet för snart 3 år sedan så har det aldrig passerat en hel vecka utan att jag sprungit något löppass. Denna vecka kommer dock att bli en sådan vecka. Jag har helt enkelt bestämt mig för att ha en helt löpledig vecka, vilket faktiskt känns väldigt bra. Ibland behöver nog löpningen kopplas bort och kroppen och huvudet få chansen att vila lite. Jag har trots allt sprungit 3 maraton detta år och kan väl ändå känna mig hyfsat nöjd med vad jag har presterat på dessa maror.

Det jag däremot inte kan släppa är tankarna som fortfarande finns i mitt huvud. Jag borde kunna springa ett maraton under 3 timmar. Folk i min närhet, bloggkollegor, arbetskompisar och andra jag möter försöker att säga åt mig att jag ska vara nöjd. Jag får höra att 3,04 på ett maraton är en fantastisk tid och att inte många har en möjlighet att kunna prestera detta. I grunden håller jag med. Det är en bra tid. De flesta springer betydligt långsammare. En del säger att jag har för höga krav på mig själv. Naturligtvis kommer den tanken också till mig. Har jag för höga krav på mig själv? Blir resultatet att jag nästan aldrig får känna mig nöjd över vad jag presterar?

Det finns dock här några aspekter som man inte bör bortse ifrån. De flesta människor skulle naturligtvis jubla över att få göra en sådan tid på ett maraton. Utgångspunkten i en sådan inställning ligger däremot utifrån deras egna förutsättningar. De springer förmodligen inte i snitt 6 mil i veckan och deras regelbundna 3-milspass lyser också med all sannolikhet med sin frånvaro. Jag måste se till mina egna förutsättningar och mina egna förberedelser vilka uppfyller de kriterier jag nämnt ovan. Att folk i allmänhet sedan tycker att 3,04 är en bra tid på ett maraton är för mig faktiskt fullständigt ointressant. Min kompis Jens sprang på 3,26 i Frankfurt, vilket var en fantastiskt bra tid utifrån hans förutsättningar. Han springer hälften så mycket som jag och hade inte ett enda långpass över 30 km i sina förberedelser. Man måste naturligtvis se till varje löpares egna möjligheter att prestera.

Konklusionen för min egen del blir alltså att jag faktiskt inte tycker att jag har för höga krav på mig själv. Målet att springa under 3 timmar i Frankfurt var i högsta grad ett rimligt mål. Alla förutsättningar fanns men jag misslyckades. Jag bara konstaterar att jag helt enkelt misslyckades med min målsättning. Det betyder inte att jag på något sätt känner mig knäckt eller att jag känner mig totalt misslyckad som löpare. Jag bara konstaterar faktum att jag misslyckades att uppnå ett resultat där jag hade gett mig själv de förutsättningar som krävdes för att klara av det. Vad det däremot betyder är att jag är oerhört revanchsugen. Kanske mer än någonsin tidigare är jag motiverad att träna inför att spränga denna gräns i Stockholm till våren. Jag är också ännu mer övertygad om att maratonsträckan är den absolut mest intressanta sträckan att springa för min egen del.

Ett maratonlopp är som de flesta vet 42 195 meter. Människan är nog konstruerad så att de flesta med relativt regelbunden träning kan klara av att springa ett maraton. Det intressanta anser jag dock inte ligga i  huruvida vi har möjligheten eller förutsättningarna att springa ett maraton. Det som gör det intressant är att kunna hålla ett högt tempo hela vägen in i mål. Att ge sig själv de verktyg som krävs för att hålla farten hela vägen. Att regelbundet springa långa pass över 3 mil är ett medel att nå målet. Att springa mycket i tänkt marafart är ett annat. Det som lätt kan hända med kroppen efter 30 km i form av trötthet och sänkning av tempo är just det som är intressant att besegra. Det är i huvudsak just i detta som jag ser den stora utmaningen med min löpning i allmänhet och maraton i synnerhet. Att besegra trötthet och negativa tankar som kan uppstå efter 30 km. Även fortsättningsvis kommer denna utmaning att vara den ofrånkomligt mest intressanta delen av min löpning.