Om mig

Jag är en 40-årig väldigt löparintresserad tvillingpappa, numera separerad, boende i Sollentuna, uppvuxen i Norrland. Vet inte vilken ambtion jag har med denna blogg men råkar du ha hittat hit så blir jag glad. Jag försöker annars att hitta min väg i löpningens mysterier och vill försöka att utvecklas så bra jag kan utifrån de möjligheter jag har med småbarn och heltidsarbete. Mitt huvudmål är än så länge att gör en så bra tid som möjligt på maraton men har även en del ambitioner på 10 km, halvmara och Lidingöloppet.

torsdag 30 juni 2011

Löpning - min räddare i nöden!

Jag springer fortfarande inte speciellt mycket. Det är inte så att jag inte springer alls eller ens lite. Jag springer väl egentligen enligt planen, vilket innebär att jag succesivt försöker öka mängden. Veckan startade med 10 km, varav 7 km i den tänkta marafarten som är satt till 4,15. Det blev ett snitt på 4,13. Kändes helt ok även om det är svårt just nu att föreställa sig att jag ska springa i detta tempo i 42 km i slutet av oktober. I förrgår genomförde jag ett kortare långpass på 23 km i 28-gradig värme vilket var sjukt jobbigt. Knappt ett moln på himlen och i princip helt vindstilla gjorde att detta pass blev väldigt jobbigt att genomföra. Men inser man att det inte kommer att hinnas med något långpass någon annan dag så får man helt enkelt ge sig ut då det erbjuds tid och inte klaga. Så jag klagar inte. Vill bara konstatera att det var varmt, mycket varmt. I dag blev det en mil vanlig distans i ett halvlugnt tempo på 4,36.

Nu när ett nytt maraton är i sikte och ett nytt mål står för dörren så måste det av naturliga skäl också tränas. Jag har under våren gått igenom en jobbig separation vilket säkert har skymtats i mina blogginlägg. Naturligtvis är det lätt att hamna i ett tillstånd av apati och orkeslöshet när vardagen förändras drastiskt. Jag har upptäckt nya sidor hos mig själv, både bra och dåliga. I vissa fall har jag varit helt orkeslös och inte haft energi att ens vika den tvätt som ligger färdigtvättad i mina IKEA-tvättpåsar. Vissa dagar skulle jag behöva göra tusen saker men det slutar med att inte en enda sak blir uträttad. Kraftlösheten vinner och viljan att ta itu med praktiska göromål förlorar. Ibland har jag tomt suttit stirrandes på en TV- eller dataskärm då kaoset funnits närvarande runt omkring mig. Det har ibland varit så men inte alltid. Trots allt så har det också funnits en röst någonstans som säger åt den orkeslöse Tomas att rycka upp sig och ta itu med tillvarons alla göromål. Den rösten har också vunnit ibland.

Jag tänker inte måla upp en nattsvart bild av mitt liv. Jag har två fantastiska barn och ett jobb som är om inte fantastiskt så åtminstone helt ok. Dessutom har jag underbara vänner, föräldrar och syskon som står ut med att lyssna på mina utläggningar om förvirringen i min tillvaro. Jag är frisk och kan i vissa stunder, trots allt, känna mig ganska lycklig över denna tillvaro. Det finns tillfällen då jag undrar varför saker blev som de blev och det är så lätt att hamna i en situation där man ställer sig på den anklagades sida och inte inser sina egna fel och brister. Mina brister är många och jag tror mig ibland veta vilka de är. I en vardag där mycket ska göras och mycket ska presteras så har vi alla våra brister. Gång på gång försöker jag intala mig själv att ta itu med dessa brister. Att bli en bättre människa. Lika ofta inser jag att mina dåliga sidor kvarstår och att jag nog får leva med att vara den människa jag är med alla de tillkortakommanden det innebär.

Hur många av oss känner egentligen sig själv fullt ut? Jag har ibland inbillat mig att jag någorlunda väl vet vem jag är. Den här våren har jag dock kommit till den insikten att jag på väldigt många plan inte vet det. Det känns som att jag börjar om och försöker utforska vem Tomas är på nytt. Jag tror att jag är på rätt väg i denna process. Vi får se om jag till slut lär känna mig själv.

I allt detta så har löpningen en så enormt stor plats. Den ger mig kraft och energi då vardagen känns tung. Jag kan inte med ord beskriva hur viktig löpningen är för mig just nu. Min tacksamhet till att jag faktiskt har möjligheten att få springa är så fantastisk stor. Visst… jag skriver om sub 3 och jag skriver om vilka andra mål jag har med min löpning. De är dock underordnade det stora målet. Nämligen det att helt enkelt få springa. Att springa gör faktiskt att jag fortfarande känner mig stark, har en hyfsad ordning på mina rutiner och att jag kan uppbåda kraft till annat.

Under den här våren så har jag ofta funderat på hur människor som går igenom en livskris, är helt otränade och helt inaktiva, orkar med alla de krav som tillvaron ställer på oss. Tänk alla människor som tar till flaskan istället. Kanske skulle jag ha gjort detsamma utan min löpning? Jag tror inte det. Men jag kan faktiskt inte vara helt säker.

Jag har egentligen aldrig varit så tacksam att jag haft min löpning som jag har varit denna vår. Visst har t.o.m. löpningen lyst med sin frånvaro ibland. Men den har hela tiden funnits där som ett stöd och som ett bollplank. Som en kompis man knyter an till när tillvaron känns jobbig. Löpningen är min vän och min räddare i nöden. Det bara är så.

9 kommentarer:

  1. Många bra ord du skriver om, Tomas! Kan inte förstå hur jobbigt det är att genomgå en separation, speciellt när små barn är inblandade, eftersom jag inte gått igenom nåt sånt själv. Men du ska se att det kommer något gott ur det hela. Många kramar från kusinfrun :))

    SvaraRadera
  2. Tack! Du gav mej nyss inspiration till att löpa idag. Fantastiskt vad lite löpning kan göra. Lycka till med sub3 målet. Sprang själv på 3,13 iår så sub3 blir det för mej nästa år oxå :-) och tack för en bra välskriven blogg som ger mej ork att ge det där lilla xtra. Kan du så kan jag :)

    SvaraRadera
  3. Mina tankar finns hos dig Tomas. Jag tycker det är starkt av dig att vara så personlig i din text. Det kommer att ordna sig och snart är det ju dags för vår årliga fisketur.. :)

    SvaraRadera
  4. Kämpa på Tomas! Jag kan känna igen mig i det du skriver om löpningen, även om det i mitt fall de senaste åren handlat om gymträning. Att träna kontinuerligt ger en kraft, särskilt när livet känns lite extra tungt/ somriga hälsningar från "Matfors Håkan" : )

    SvaraRadera
  5. Hej Thomas
    Mycket bra och tänkvärt skrivit.
    Jag tror att du kommer att känna att det
    blir bättre och bättre med ditt liv.
    Kanske svårt att förstå ibland varför allt blev
    som det blev, men ur en prövning kommer man oftas att stark komma igen.
    Kram från din moster i Ö-vik

    SvaraRadera
  6. Tack för era vänliga kommentarer! Kul med kommentarer från släkt i Ö-vik och från en gammal skolkamrat i Matfors :) Mattias: Fisketuren ser jag väldigt mycket fram emot :) Oscar: Lycka till med ditt sub3 mål också!

    Tomas

    SvaraRadera
  7. Fin och tänkvärd text Thomas, ja hur väl känner man sig själv egentligen, något man inte funderar på i vardagen och det krävs nog något extraordinärt för att man ska upptäcka nya sidor hos sig själv.

    Det bästa med löpningen är att den kan fylla så många olika syften, ibland vill man pressa kroppen till det yttersta på tuffa intervallpass och njuta av endorfinstormen efteråt medans man vid andra tillfällen bara behöver få komma hemifrån för att sortera bland alla sina tankar och funderingar.

    Det ska bli kul att följa dig fram mot sub3-målet, det är inte långt dit från dina 3:05 även om tanken på 42,2km i 4:15-tempo ibland kan kännas skrattretande. Jag har också tänkt tanken ibland!

    SvaraRadera
  8. Känns lite som att man tjuvläser när det bli så här pass privat, men jag vill också tacka för en tänkvärd text.

    Visst är det fantastiskt att löpning kan fylla så många syften. Trots att jag inte är i närheten av dina tider eller idrottsliga erfarenhet kan jag känna igen mig på pricken i de sista styckena om löpningens funktion i krishantering.

    Hoppas och tror att du återfår fast mark under löparskorna. Jag fortsätter att "tjuvläsa" din blogg i hopp om nya tänkvärdheter.

    SvaraRadera
  9. Löpning är definitivt bättre än flaskan. Vem känner sig själv? Man kommer sig själv närmare med åren inte minst "tack vare" kriser men innerst inne är man en gåta. Fortsätt springa och tänk på allt bra som du har livet.

    SvaraRadera