En mara utan ambitioner

Så är det snart dags igen då. Om två dagar springer jag mitt 7:e maratonlopp och mitt 5:e Stockholm Marathon. Aldrig tidigare har det känts så märkligt inför ett maraton. Jag har överhuvudtaget inga som helst ambitioner med lördagens lopp och därmed känner jag mig inte heller det minsta nervös. Den något motsägelsefulla känslan av att det känns ganska skönt att inte ha någon möjlighet att kunna prestera på topp har infunnit sig. Det är första gången jag startar i ett maratonlopp helt utan tidsambitioner även om jag naturligtvis spekulerar en del i vad min frånvaro av träning rimligen skulle kunna innebära för sluttid. Länge tvekade jag ju om jag överhuvudtaget skulle starta men just nu känns det ganska kul att springa i Stockholm och uppleva sånt som man annars kanske inte upplever under loppet då man plågar sig till utmattningens yttersta gräns. Jag kommer alltså troligtvis inte ens att försöka göra en så bra tid som möjligt utan ser det hela som ett längre långpass i lite högre tempo.

Så hur tänker jag då? Det ska faktiskt bli väldigt intressant att se om den grundträning jag under en längre tid byggt upp ändå kan innebära att avsaknaden av långpass och relativ avsaknad av seriös löpträning de senaste månaderna inte behöver innebära ett totalt haveri den sista milen. Om jag kan springa ett maraton på låt oss säga en tid någonstans mellan 3,20 och 3,40 utan att plåga ihjäl mig så är det ändå ett bra kvitto på att min löparkropp har någon form av grund att bygga vidare på.

Jag kan däremot inte påstå att jag längtar ihjäl mig till lördagens lopp även om det ska bli lite spännande att starta i ett maratonlopp med annorlunda förutsättningar än jag gjort i mina senaste maror. Jag kom t.ex idag på att man kanske skulle kolhydratladda lite ändå och åkte därför iväg och köpte några påsar Vitargo som jag tänkte inmundiga under morgondagen. Med generellt sett dåliga förutsättningar så kan jag ju i alla fall förbättra dessa något under det sista dygnet.

Det som också känns konstigt är att jag inte ens har någon aning om vad som är ett rimligt tempo att lägga sig i. Eller rättare sagt, vad är min M-fart just nu? Ingen aning faktiskt. Kanske 4,45 kan vara ett rimligt tempo att försöka hålla en längre tid. Skulle jag mot förmodan vara kapabel att hålla 4,45-tempo i 4,2 mil så skulle jag ju faktiskt springa på 3,20 vilket i så fall skulle vara väldigt mycket över förväntan. Det enda som kan göra mig lite orolig är däremot att jag misstänker att risken för kramp i slutet av loppet är betydligt större med frånvaro av långpass. I så fall kan tiden rinna iväg rejält.

Det som jag annars tycker känns väldigt spännande är såklart att se vad alla löpare runt omkring mig som jag känner på olika sätt kommer att kunna prestera på lördag. Mina bloggkollegor Staffan och Olov tror jag absolut spränger den gräns jag ända fram till mars hade ambitionen att spränga, dvs sub3. Jag tror också att Fredrik springer under 3 timmar och Peter på löplabbet kan kanske utmana sitt pers på 2,53. Pasi i min kommunlista kan nog springa på en tid ner mot 2,40 om allt stämmer. Vad jag och mina löparkompisar Patrik och Jens kommer att göra för tider känns däremot lite mer osäkert. Lennart fattade beslutet att springa med en 4,15-flagga på ryggen. Kanske borde jag också ha fattat ett sånt beslut när allt kommer omkring.

Kort lägesrapport

Jag befinner mig i någon form av ingenmansland vad gäller löpningen just nu. Det går varken åt det ena eller det andra hållet. Jag har kommit igång så smått med en del löpning men det händer inte så mycket. De senaste veckorna har jag sprungit 3-4 mil i veckan vilket är ungefär hälften av vad jag brukar springa. En del pass har gått hyfsat men det finns en trötthet och en tung känsla som jag inte lyckas befria mig ifrån.

Känslan av att flyga fram eller känslan av att bara lätt flyta fram i lugn distansfart utan att egentligen behöva anstränga sig finns inte. Visst springer jag mina distanspass i 4,50-fart som jag ibland gjorde tidigare också men nu med en betydligt jobbigare känsla. Jag har lite svårt att sätta ord på vad det är jag upplever men kanske liknelsen att köra bil med handbromsen lite lätt åtdragen kan fungera som jämförelse. Kroppen är helt enkelt inte sugen och inte huvudet heller. Jag har dessutom gjort några försök att springa lite snabbare utan nämnvärd framgång. Ett långpass på 30 km har jag också sprungit. Även det i 4,50-fart och just det passet får jag väl ändå vara nöjd med även om jag var fruktansvärt trött på slutet.

Jag kan inte allt för länge skylla på mitt totala löpuppehåll som ju faktiskt bara varade i 3 veckor. Det finns en energilöshet som jag inte riktigt kan sätta fingret på vad det beror på. Den närmaste tiden får väl helt enkelt utvisa om jag kan komma tillbaka dit jag var för några månader sedan. Det jag kanske blir mest rädd för i detta sammanhang är att jag inte vet om jag verkligen vill springa. Varje pass föregås av en stark mental ovilja att överhuvudtaget springa. I vanliga fall kan den känslan också infinna sig vid enstaka tillfällen men då brukar det nästan undantagslöst innebära att när jag väl kommit ut så flyter det på och känns bra. Nu är varje pass mentalt jobbigt innan och dessutom genomförs passet med ett motstånd som jag inte tidigare upplevt.

Håller jag på att tappa motivationen för löpning? Är det inte roligt längre? Nej jag måste slå bort sådana tankar och istället se till att hitta rytmen och glädjen i löpningen igen. Det får ta den tid det tar men jag ska tillbaka. Jag bara måste tillbaka. Om jag sedan lunkar runt på Stockholms gator i drygt 4 mil om knappt 3 veckor eller inte har jag fortfarande inget svar på.

Ska jag springa Stockholm Marathon eller inte?

Jag tänkte att det var dags att skriva något. Det blir däremot svårt att rapportera något om min löpträning då den i princip inte har existerat de senaste 6 veckorna. I mitten av mars började känningarna i vänster utsida av låret att förvandlas från känningar till smärta. Några tafatta försök till testjogg gjordes vid några tillfällen efter några dagars löpuppehåll. Jag började dock inse att detta borde kollas upp. Efter besök hos en sjukgymnast och därefter en kiropraktor rekommenderades en längre vila och jag sprang sedan inte ett enda löpsteg på närmare 3 veckor och jag har sedan dess egentligen inte kommit igång med någon löpträning av mer seriöst slag.

Förra veckan efter att faktiskt ha genomfört två helt godkända pass med fartinslag hade jag en liten förhoppning om att kunna komma igång igen. Då råkar jag ut för en väldigt obehaglig upplevelse då jag blir rånad och inkastad i en vägg av några ligister vid ett besök i Göteborg. Detta påverkade mig så pass mycket att jag tappade all lust inför löpning igen och de två lugna distanspass jag genomfört sedan dess har varit extremt tunga. Min inflammation är i princip bra nu men jag känner en energilöshet och en orkeslöshet som har ersatt värken. Sedan jag började med mer seriös löpträning för drygt 3 år sedan så har jag aldrig varit så långt ifrån en bra känsla och positiva tankar kring löpning som jag är nu. Det är dessutom hela 7 veckor sedan jag genomförde ett långpass.

Konklusionen av allt detta är naturligtvis att alla tankar på att springa Stockholm Marathon under 3 timmar är helt borta. Jag lekte ett tag med tanken att ändå kunna göra ett försök med några veckors seriös träning och att ett uppehåll inte behövde betyda allt. I dag finns det dock inte på kartan att jag ens skulle tänka tanken att ge mig på ett sådant försök. Just nu skulle jag tippa att jag är god för en tid kring 3,30 om ens det. Jag sprang häromdagen ett 11 km pass i 4,50-fart och skrattade nästan för mig själv då jag insåg hur löjeväckande det kändes att ens tänka tanken att springa ett maraton under 3 timmar.

I allt detta känns det hur konstigt det än låter faktiskt helt ok. Jag känner ingen nämnvärd stress och det är väldigt skönt att bara kunna konstatera att det just nu handlar om ett tillfälligt uppehåll i min långsiktiga satsning på löpning. Det finns ingen som helst anledning att stressa fram något och jag kommer att springa ett maraton under 3 timmar men inte i vår och kanske inte ens i år. Det blir när det blir och när alla förberedelser funkar som det ska. I livet går sällan allt som på räls och varför skulle det göra det när det gäller löpning? Den här våren blev något helt annat än vad jag hade tänkt mig och hoppats på men det handlar om några månader av mitt liv och jag kommer igen.

För tillfället handlar mina tankar om huruvida jag kommer att springa Stockholm Marathon eller inte. Kanske ska jag försöka få till några veckor med lite bättre träning och klämma in något långpass och trots allt ställa mig på startlinjen för att det helt enkelt är en upplevelse att springa maran i Stockholm. I bästa fall kanske jag kan göra en tid runt 3,20. Kanske ska jag helt enkelt bara springa maran och uppleva allt det som är runtomkring ett maraton och se det hela som ett bra långpass i lugn fart och fullständigt strunta i tiden. Att jag vänder på begreppen och ändrar min inställning. Att se det som en liten seger efter en turbulent vår att faktiskt genomföra maran och inte bryta en svit. Å andra sidan måste jag också erkänna att min svit de tre senaste åren som handlat om en ständig förbättring av mina tider är en annan typ av svit som jag i så fall bryter. Jag kommer väl att vända o vrida lite på nackdelar och fördelar de närmaste veckorna huruvida jag ska ställa mig på startlinjen eller inte den 2:a juni. Tyvärr är jag lite fåfäng och gillar bekräftelse och jag vet att jag pratat mycket om min sub3 satsning. Mitt löparego gillar därför inte fullt ut tanken att halvlunka runt på 3,30 oavsett om jag själv vet varför jag gör det.

Jag kan inte springa!

De senaste 3 åren har jag med några få undantag alltid sprungit regelbundet. Jag har tagit kortare uppehåll efter en del tävlingar och jag har naturligtvis varit tvungen att avhålla mig från löpning då jag varit sjuk. Däremot är det nu första gången som jag på allvar får känna hur det är att verkligen vilja springa och att inte ha möjligheten att göra det. Det är frustrerande och påverkar hela mitt allmäntillstånd i en mycket högre utsträckning än vad jag hade kunnat föreställa mig. Tydligen är mitt löpberoende mycket större och starkare än vad jag trott. Jag mår helt enkelt skitdåligt av att inte kunna springa. Dessutom såg allt så bra ut. Vinterträningen har gått lysande. Jag har mycket mängd och mycket kvalitetsträning att falla tillbaka på. Just nu känns det som om allt bara raseras. Tankarna kring löpning skjuter jag också hela tiden bort. Jag läser inget om löpning. Kollar inga bloggar eller går in på jogg.se. Kan jag inte springa så vill jag inte heller bli påmind om löpning.

Anledningen till min påtvingade avhållsamhet från löpträning är den värk jag har i vänstra övre delen av utsidan av låret. Detta har kommit smygande och för två veckor sedan bestämde jag mig för att vila ett antal dagar och genomgick en veckas kur med Voltaren. Värken upphörde dock inte. Jag tyckte mig känna en tendens till förbättring under förra veckan och vågade mig på att testjogga vid två tillfällen. Den senaste testjoggen gjorde jag i lördags och kände mig lite hoppfull då själva löpningen funkade hyfsat. Tyvärr var smärtan värre än vad den någonsin varit någon timme efter passet och dagen efter hade jag så ont att jag hade svårt att gå. Jag är nu helt enkelt tvungen att helt och hållet låta bli att springa tills jag med säkerhet vet att jag kan göra det igen. Jag ska imorgon träffa en sjukgymnast på idrottskliniken i Solna och hoppas naturligtvis innerligt att jag kan få svar på vad detta kan vara och förhoppningsvis få hjälp att bli av med mina problem.

Jag inser i detta sammanhang också att löpningen är viktigare för mig än vad jag föreställt mig. Löpningen är en av få saker jag vet att jag behärskar och är bra på. Det är också löpningen som ger mig kraft och energi att orka med allt annat i vardagen med jobb, barn, aktiviteter och alla praktiska göromål. Naturligtvis är också min start i Stockholm Maraton för tillfället ett frågetecken. Det behöver naturligtvis inte betyda att jag inte kommer att kunna springa den 2:a juni men möjligheten att kunna springa under 3 timmar känns nu väldigt liten. Frågan är väl snarare om jag ens vill springa om jag inser att jag kan lunka mig in på en tid kring 3,15. Mitt stora och kanske enda tydliga mål har en längre tid varit att springa maran under 3 timmar och jag undrar om jag ens kan motivera mig till en start med vetskapen att detta inte är möjligt.

Konklusionen av mitt nuvarande tillstånd handlar däremot inte i första hand om mina minskade möjligheter att springa Stockholm Maraton under 3 timmar. Det handlar om att jag blivit medveten om vad missad löpträning gör med mig och hur jag påverkas av det. Jag har känt mig grinig, lättirriterad och varit nedstämd. Det mesta känns faktiskt just nu ganska trist. Att april månad rent träningsmässigt dessutom är den absolut viktigaste månaden inför Stockholm Maraton gör såklart inte det hela bättre. I skrivande stund kan jag bara hoppas att det inte blir så långvarigt som jag befarar. Men förutom den viktiga delen i att hitta svar på vad som är fel och hur jag kan bli av med mina problem så vet jag också att jag måste hitta ett sätt att hantera detta rent mentalt. Jag kan inte gräva ner mig och låta detta påverka hela min tillvaro. Trots löpningens stora betydelse i mitt liv så måste jag kunna lära mig att må bra även under perioder då jag av olika anledningar inte har möjligheten att springa. Den närmaste tiden får utvisa hur jag hanterar detta och hur länge jag blir tvungen att hantera detta.

40 år, disciplin och nattarbete!

Känner en viss motivationsbrist för tillfället. Är väl egentligen inte så orolig över detta. Motivationen kan inte alltid vara på topp. Jag är däremot väldigt medveten om att det krävs väldigt hårt jobb och uteblivna löppass får naturligtvis förekomma men de får inte bli för många. Har man satt ett mål att springa ett marathon under 3 timmar finns det inga genvägar. Det är bara att köra på även om det inte alltid känns lika kul att ge sig ut.

I onsdags firade jag dessutom min 40:e födelsedag och en magisk gräns har alltså uppnåtts. Det mesta känns däremot som vanligt och att jag numera är en 40-åring förändrar nog inte så mycket i min tillvaro. Är ganska övertygad om att jag inte heller har någon 40-årskris att tala om. Nu kan jag ju dessutom tävla i M40 vilket kanske får ses som en fördel.

Jag har inte skrivit så mycket om mina arbetstider men då jag mestadels jobbar nätter och dessutom har barnen varannan vecka ställer det ibland till problem hur jag ska planera min löpning. Att jag arbetar nätter innebär i sin tur att jag ganska regelbundet har lediga dagar under veckorna. Naturligtvis ägnar jag i princip alla dessa dagar åt löpning. Under perioder då jag har ett ganska tufft arbetsschema med många nätter i rad blir det däremot svårare att få in mina löppass. I regel sover jag fram till 16-tiden de dagar jag ska arbeta även nästkommande natt. Jag börjar sedan mitt arbete kl 19. Efter att ha sovit på dagen och jobbat ett långt nattpass är kroppen ganska seg och egentligen inte så mottaglig för löpträning, åtminstone inte kvalitetspass. Jag brukar dock ofta försöka få till ett lugnare distanspass under de få timmar jag har innan jag ska iväg till jobbet igen. Jag har ibland testat att köra kvalitetspass vid dessa tillfällen men varje gång inser jag att de helt enkelt inte blir bra. Min kropp behöver vakna och att sticka ut i princip direkt efter att ha sovit på dagen och försöka springa snabbt är allt som oftast en ganska dålig idé. Under vissa perioder innebär alltså detta att kvalitetsträningen kan bli lite lidande. I skrivande stund har jag en jobbhelg framför mig och har tidigare i veckan bara hunnit med två löppass varav det ena var ett långpass. Men jag är rädd för att denna vecka kommer att sakna ett pass innehållande löpning i högre fart.

Min löpträning blir av dessa skäl en aning ostrukturerad och jag får kanske mer än många andra planera varje vecka noggrant för att få till de viktiga kvalitetspassen. Å andra sidan har naturligtvis även dagarbetande småbarnsföräldrar som lever tillsammans med barnens andra förälder också ett pusslande för att få till sina löppass. Så jag har, liksom andra, helt enkelt vant mig att pussla ihop detta så gott det går utifrån mina förutsättningar. Detta gör ju också i sin tur att om jag har en ledig dag och har planerat in antingen ett långpass eller ett kvalitetspass men egentligen känner mig helt omotiverad för detta så är det bara att ge sig ut ändå om jag har ambitionen att kunna utmana 3-timmarsgränsen den 2:a juni.

I går var definitiv en sådan dag. Jag hade firat min 40-årsdag föregående dag. Hade min enda lediga dag inför helgens arbete. Jag sov länge för att vända tillbaka dygnet och vara förberedd inför att vara vaken i tre nätter. Det enda jag egentligen kände för var att ligga i soffan och kolla på en film eller något liknande. Men planen idag var att jag skulle springa 3 mil! Jag brukar längta till långpassen. Jag tycker vanligtvis väldigt mycket om att springa länge. I går hade jag däremot ingen som helst lust att springa 3 mil. Jag var dock tvungen att inse att jag inte skulle kunna få till något långpass på över en vecka om det inte genomfördes idag. Det var helt enkelt bara att bita ihop och göra sig redo. Jag gav mig ut så sent som vid 16.30-tiden och var just då nästan lite irriterad på mig själv som till varje pris tvingar ut mig då jag bara ville sitta inne. Väl ute så inträffade det som så ofta händer då man väl börjar springa. Det kändes ganska bra. Jag lyssnade för ovanlighetens skull dessutom på musik då jag sprang vilket underlättade min motivationsbrist. Drygt 2 timmar och 20 minuter senare var jag tillbaks och hade sprungit mitt 3-milspass i ett behagligt 4,44-tempo. Kände mig väldigt nöjd med mig själv på kvällen då jag dessutom blev bjuden på 40-årsmiddag på vår lokala restaurang av en kompis. Jag insåg då också att ju högre mål man ställer desto viktigare är det att ha träningsdisciplin och att träna fast man egentligen inte vill. Valet är enkelt. Du vill uppnå ett mål och för att uppnå det målet krävs det hårt arbete. Då är det bara att ignorera latmasken inom sig och ge sig ut. Inte svårare än så.

Ett misslyckat intervallpass

Ibland förstår jag mig helt enkelt inte på hur löpningen fungerar. Jag har känt mig urstark under en ganska lång period nu. Långpassen har flutit på, kvalitetspassen har fungerat alldeles utmärkt, likaså M-fartspassen. Jag snittar 7 mil i veckan och det mesta har dessutom visat på att jag har svarat positivt på träningen. Det mesta av snön är nu dessutom borta och det är fantastiskt att få springa på barmark i vårliknande väderlek. Det är alltså dags att byta ut kvalitetspassen på löpbandet mot kvalitetspass ute istället. Vilket jag gjorde idag för första gången.

Jag hade haft två vilodagar efter senaste långpasset och förra veckans mastodontvecka på 96 km. Dagens pass ville jag dessutom se som ett litet formtest som delvis skulle få avgöra huruvida jag ska anmäla mig till premiärmilen den 25:e mars eller inte. Efter 2 VAB-dagar hemma med min son hade jag nu dessutom några helt lediga dagar framför mig utan jobb. Barnen i skolan och det enda jag behövde tänka på var mitt stundande löppass. Tyvärr så har jag den senaste tiden haft en del sömnproblem då jag ligger vaken långa stunder på nätterna. Kanske har det med mitt nattjobb att göra, jag vet inte. Jag lade mig därför och sov några timmar på förmiddagen efter att barnen kommit iväg till skolan. Efter en filfrukost, lite slöande och två rejäla koppar kaffe gav jag mig iväg på ett intervallpass för att enligt min intention springa 6X1000 med 1 minuts vila i runt 3,40-fart. Uppjoggen kändes hur lätt och bra som helst men redan efter första repetitionen på 3,38 kände jag att det inte fanns någon kraft. Bestämde mig direkt för att köra med 1,30 vila istället. Nu blev det sedan bara tyngre och tyngre och den lätthet jag känt i kroppen den senaste tiden var som bortblåst. Jag fick verkligen kämpa som ett djur för att ta mig igenom 5 repetitioner med en någorlunda anständig fart och vid flera tillfällen var jag väldigt nära att bryta hela passet. Jag har faktiskt inget bra svar på varför det gick så fruktansvärt tungt idag.

Det finns några riktiga orosmoment efter detta pass som jag inte riktigt kan låta bli att släppa tanken på. Om detta inte var ett resultat av en dålig och helt energilös dag så skulle det betyda att jag springer tusingar långsammare än jag gjorde förra året. Vilket naturligtvis vore helt absurt. Inget har under den senaste tiden tytt på att jag är en sämre löpare nu än för ett halvår sedan. Visserligen kan man inte fullt ut lita på hur löpbanden är kalibrerade på ett korrekt sätt, men utöver kvalitetspassen på löpband så har faktiskt framförallt långpassen och M-fartspassen ute dessutom visat på en väldigt god form. Jag minns att jag för ganska exakt ett år sedan var med om samma sak då jag sprang mitt första tusingpass utomhus och misslyckades ganska rejält då med. Kan det vara så att jag helt enkelt är ovan att springa snabbt ute? Kanske blir det bättre sedan. Det är lätt att överanalysera och övertolka ett misslyckat intervallpass men jag kan helt enkelt inte släppa tanken att jag förra våren snittade 3,38 i ett pass på 8X1000 med 1 minuts vila. Mao betydligt bättre än då jag idag snittade 3,41 på 5 repetitioner med 1,30 min vila.

Nu får jag nog mest jobba mentalt med att inte dra för stora växlar av detta och fokusera på alla lyckade pass istället. Ett enda misslyckat intervallpass ska väl inte få mitt självförtroende att rasa? Eller är jag så mentalt svag? Nej Tomas, vi glömmer detta pass och ser framåt istället. Kroppen ville inte springa snabbt idag. Inte svårare än så, hoppas jag…

96 km!

Hela 96 kilometer blev det alltså denna vecka. Efter att ha sprungit 7 dagar i rad innehållande 3 relativt hårda kvalitetspass så vilade jag en dag innan jag idag gav mig ut och sprang ett långpass på 32 km i 4,41-fart. Kroppen känns ganska nedtränad nu av förståeliga skäl. Inför dagens långpass hade jag dessutom ambitionen att springa det i relativt lugnt tempo. Kanske i 4,50-4,55-fart. I vanlig ordning blir det sällan som jag tänkt mig då jag har en ambition att springa lugnt. Å andra sidan kändes kroppen förvånansvärt pigg och ett underbart löpväder gjorde också att jag i ren löpglädje hade svårt att hålla igen farten. Pfitzinger rekommenderar iof att tempot på ett långpass ska vara någonstans mellan 10-20 % långsammare än tänkt maratonfart. Räknar jag med min tänkta marafart som 4,15 så höll jag i alla fall ganska exakt 10 % långsammare tempo än den farten.

Jag tror att det är bra att försöka att få till sådana här rejäla mängdveckor emellanåt. Av erfarenhet vet jag också att kroppen oftast svarar positivt då den får jobba lite extra hårt under vissa perioder. Min grundläggande idé handlar ju dessutom om att jag vill försöka att utöka min mängd,  vilket betyder att veckomängder upp mot 10 mil ska kunna dyka upp något oftare i framtiden. Men för närvarande är 96 km på en vecka väldigt mycket och inget som jag liksom bara snyter ur mig i en handvändning som en del andra löpare gör. I detta sammanhang är det lite fascinerande att jämföra sig med de löpare som VERKLIGEN springer mycket. Tänk att ligga och snitta 15-20 mil i veckan. År ut och år in. För mig helt makalöst. Men i min värld är en 96km-vecka något som fortfarande sticker ut från mina vanliga 70km-veckor. Nu kan det dessutom vara bra att ha lite mängd att stå tillbaka på inför den tuffa vårträning som komma skall. Kommande vecka ser däremot lite osäker ut då det vankas vabande. Är såklart orolig att jag själv ska bli sjuk också men det får jag väl i så fall hantera på något sätt. Det är dessutom lättare att hantera löpstressen inför några dagar av eventuell missad träning då den senaste tiden rent löpmässigt har fungerat på bästa tänkbara sätt utifrån de flesta aspekter.

Det enda jag med säkerhet vet just nu är att jag kommer att ha en vilodag imorgon och låta kroppen återhämta sig. Förhoppningsvis blir även nästa vecka sedan en bra löpvecka men det blir inte 96 km det vet jag också med säkerhet.