Om mig

Jag är en 40-årig väldigt löparintresserad tvillingpappa, numera separerad, boende i Sollentuna, uppvuxen i Norrland. Vet inte vilken ambtion jag har med denna blogg men råkar du ha hittat hit så blir jag glad. Jag försöker annars att hitta min väg i löpningens mysterier och vill försöka att utvecklas så bra jag kan utifrån de möjligheter jag har med småbarn och heltidsarbete. Mitt huvudmål är än så länge att gör en så bra tid som möjligt på maraton men har även en del ambitioner på 10 km, halvmara och Lidingöloppet.

tisdag 15 maj 2012

Kort lägesrapport

Jag befinner mig i någon form av ingenmansland vad gäller löpningen just nu. Det går varken åt det ena eller det andra hållet. Jag har kommit igång så smått med en del löpning men det händer inte så mycket. De senaste veckorna har jag sprungit 3-4 mil i veckan vilket är ungefär hälften av vad jag brukar springa. En del pass har gått hyfsat men det finns en trötthet och en tung känsla som jag inte lyckas befria mig ifrån.

Känslan av att flyga fram eller känslan av att bara lätt flyta fram i lugn distansfart utan att egentligen behöva anstränga sig finns inte. Visst springer jag mina distanspass i 4,50-fart som jag ibland gjorde tidigare också men nu med en betydligt jobbigare känsla. Jag har lite svårt att sätta ord på vad det är jag upplever men kanske liknelsen att köra bil med handbromsen lite lätt åtdragen kan fungera som jämförelse. Kroppen är helt enkelt inte sugen och inte huvudet heller. Jag har dessutom gjort några försök att springa lite snabbare utan nämnvärd framgång. Ett långpass på 30 km har jag också sprungit. Även det i 4,50-fart och just det passet får jag väl ändå vara nöjd med även om jag var fruktansvärt trött på slutet.

Jag kan inte allt för länge skylla på mitt totala löpuppehåll som ju faktiskt bara varade i 3 veckor. Det finns en energilöshet som jag inte riktigt kan sätta fingret på vad det beror på. Den närmaste tiden får väl helt enkelt utvisa om jag kan komma tillbaka dit jag var för några månader sedan. Det jag kanske blir mest rädd för i detta sammanhang är att jag inte vet om jag verkligen vill springa. Varje pass föregås av en stark mental ovilja att överhuvudtaget springa. I vanliga fall kan den känslan också infinna sig vid enstaka tillfällen men då brukar det nästan undantagslöst innebära att när jag väl kommit ut så flyter det på och känns bra. Nu är varje pass mentalt jobbigt innan och dessutom genomförs passet med ett motstånd som jag inte tidigare upplevt.

Håller jag på att tappa motivationen för löpning? Är det inte roligt längre? Nej jag måste slå bort sådana tankar och istället se till att hitta rytmen och glädjen i löpningen igen. Det får ta den tid det tar men jag ska tillbaka. Jag bara måste tillbaka. Om jag sedan lunkar runt på Stockholms gator i drygt 4 mil om knappt 3 veckor eller inte har jag fortfarande inget svar på.

2 kommentarer:

  1. Jag tycker att du ska vara väldigt nöjd och glad över att du KAN springa. Nu ska du bara komma igång igen, och det tar inte mer än ett par veckor. Kom igen nu!

    Jag tänkte faktiskt på dig när jag körde backpasset i Väsjöbacken. Då var jag inte långt ifrån dina (och Patriks) trakter... :-).

    SvaraRadera
  2. Det är inga lätta bitar det där med motivation. Hoppas verkligen att handbromsen släpper för dig och du hittar glädjen i löpningen igen.
    Har följt din blogg sen du startade att skriva och vi har liknande mål på t.ex maran. Så kom igen nu och kämpa inför Stockholm marathon.
    Kanske löpglädjen infinner sig när du spurtar de sista hundra meterna inne på Stadium.

    SvaraRadera