Om mig

Jag är en 40-årig väldigt löparintresserad tvillingpappa, numera separerad, boende i Sollentuna, uppvuxen i Norrland. Vet inte vilken ambtion jag har med denna blogg men råkar du ha hittat hit så blir jag glad. Jag försöker annars att hitta min väg i löpningens mysterier och vill försöka att utvecklas så bra jag kan utifrån de möjligheter jag har med småbarn och heltidsarbete. Mitt huvudmål är än så länge att gör en så bra tid som möjligt på maraton men har även en del ambitioner på 10 km, halvmara och Lidingöloppet.

onsdag 23 november 2011

I dag sprang jag 6 mil!


Det har inte blivit mycket skrivet på min blogg sedan jag sprang Frankfurt Marathon för 3,5 veckor sedan. Jag tog direkt efter loppet det längsta löpuppehållet jag haft på närmare 3 år. Efter hela 8 vilodagar satte jag igång med lite vanlig distansträning igen och jag har väl inte känt att jag haft så mycket att skriva om det egentligen. Lugn grundträningsperiod är kanske inte så upphetsande att hitta intressanta infallsvinklar på.

Jag gillar ju annars att springa långt. I år har jag sprungit 3 maraton. Jag har sprungit väldigt många långpass mellan 30 och 35 km och jag tycker att det finns en väldigt speciell utmaning i att springa långt och att se hur kroppen reagerar. När jag nu ändå befinner mig i en grundträningsperiod så kom jag på den idén att helt enkelt springa ett pass som var längre än jag någonsin sprungit tidigare. Förra sommaren sprang jag 5 mil när jag befann mig i mina föräldrars sommarstuga strax söder om Ö-vik. Sedan dess har det däremot inte blivit något ultrapass. Jag tyckte helt enkelt att det var dags att lägga på en mil och att alltså springa 6 mil denna gång. Mina tankar och funderingar kring Lappland Ultra på 100 km som går i södra Lappland i slutet av juni nästa år är ständigt närvarande och jag vill helt enkelt tänja på gränserna och se vad kroppen klarar och hur den reagerar på att springa väldigt långa sträckor.

I dag var det då alltså dags. Jag hade mentalt förberett mig en längre tid. Kollat väderprognoser, planerat vad jag skulle ha med mig i form av energigivande drickbara och ätbara saker. Jag hade bestämt mig på ett ungefär hur rundan skulle se ut och planerade att vid 2 tillfällen återkomma till mitt lilla gömställe bakom en sten i skogen och fylla på mitt vätskebälte och få i mig lite Snickers, bananer och chips. Jag lämnade barnen på skolan vid 8-tiden och gick sedan hem och peppade mig själv och gjorde de sista förberedelserna. Kan låta nästan lite komiskt men jag blir lite sådär barnsligt förtjust och spänd inför såna här utmaningar. Hade lite svårt att sova på natten innan p.ga de förväntningar jag hade. Mao är jag lite grand som ett barn på julafton skulle man kanske kunna säga.

Planen var naturligtvis att starta lugnt, väldigt lugnt. Ska man springa 6 mil så kommer ändå förr eller senare den väldigt lugna farten inte längre att kännas lugn. Den första milen sprangs i bara aningen långsammare än 5-fart men kändes extremt lugn. Jag visste att jag egentligen borde ha startat ännu långsammare. Allt eftersom kilometerna passerades så sänktes farten hela tiden en aning. Jag tyckte ganska länge att jag var ute på en lång och väldigt behaglig runda ute på Järvafältet och inte förrän jag efter 3 mil var tillbaks vid mitt gömställe började det att kännas lite tyngre. Jag hade fram till nu bara fått i mig ca 6 dl sportdryck utblandat med resorb samt 4 nötcréme. Det var helt enkelt dags att tanka lite energi. Jag pausade klockan och åt lite chips, en Snickers och en banan samt drack oboy och sportdryck. Vätskebältet fylldes på och i fickorna stoppade jag en gel och en Mars. Nu gav jag mig iväg för att springa runt Edsviken och visst gick det tyngre men ändå helt under kontroll.

Efter att jag sprungit runt Edsviken var jag återigen tillbaks vid mitt gömställe efter 51 sprungna kilometer. Nu kändes det verkligen att jag sprungit en bit. Kroppen gick liksom på tomgång och vanligtvis extremt lugn 5,20-fart var nu fruktansvärt jobbigt. Återigen lite tankning och den sista gelen åkte ner i fickan och de sista 9 kilometerna skulle avklaras. Dessa 9 kilometer var fruktansvärt jobbiga. Jag kände mig helt tömd på energi och fick använda alla möjliga mantran för att övervinna tröttheten och kämpa mig fram till de 60 km som skulle springas. Sista halvmilen kände jag mig lite snurrig och lätt illamående men detta skulle bara genomföras till vilket pris som helst. Lättnaden då jag efter 6o km var nära mitt hem och hade klarat av det jag förutsatt mig att göra var obeskrivlig. Jag hade sprungit 6 mil i ett svep och kände mig faktiskt riktigt nöjd. Hela passet tog 5 timmar och 15 minuter vilket betyder en snittfart på 5,15/km. Väl hemma kände jag hur fullständigt slut jag var och hällde i mig diverse återhämtningsdrycker, tog en dusch och gick till skolan för att hämta barnen. Jag förklarade för dem att pappa inte kommer att vara så pigg i eftermiddag och stupade ner i sängen medan barnen underhöll sig med diverse TV-program och dataspel. Till deras lycka fick de dessutom 6-milsdagen till ära äta pizza till middag.

5 kommentarer:

  1. Intressant läsning, funderar på att göra nåt likande i helgen. Dock "bara" 50km..men ändå.

    SvaraRadera
  2. Härlig dag det låter som. Bra jobbat!

    SvaraRadera
  3. Häftigt pass, riktigt inspirerande & imponerande! Man blir ju sugen å testa något liknande själv!

    SvaraRadera
  4. Mäkta imponerad! Hur mådde benen dagen efter?!

    SvaraRadera