Löpningens outgrundliga vägar

Då ska jag på något sätt försöka att hitta fokus igen. Har den senaste veckan faktiskt kommit igång med löpningen igen och ser trots allt strul med hälsa, form och motivation den senaste tiden ändå fram emot att försöka få till några riktigt bra träningsveckor för att ge Frankfurt en chans. Fick till ett välbehövligt långpass på 30 km och ett bra snabbdistanspass i veckan så nu är det bara att köra och se vad som händer.

Löpningen är på många sätt en fascinerande sysselsättning där inget kan tas för givet. Ibland känns det helt enkelt som om allt stannar upp och man nästan backar i utvecklingen för att man sen tar ett skutt framåt och hamnar på en ny platå. Det ligger dock inte alltid logik bakom hur svängningarna kan se ut och det är inte alltid lätt att hitta svaret på varför det ibland går bra och ibland så fruktansvärt dåligt. Naturligtvis är det också individuellt det som sker med ens form och vilka vägar löpningen vill ta med oss. Jag underskattar inte heller på något vis den mentala aspekten av det hela. Hur mycket som faktiskt kan sitta i huvudet när det handlar om att prestera och tänka positivt.

Jag kan nästan lite avundsjukt beskåda hur löpare i min omgivning verkar ha en spikrak utveckling och nästan uteslutande prestera på toppen av sin förmåga oavsett träningsmängd. En del har naturligtvis en sanslös förmåga att prestera på topp när det verkligen gäller. Andra kan se ut att vara god för fantastiska resultat men misslyckas varje gång då nummerlappen sätts på bröstet. Jag vet inte exakt var jag själv befinner mig men kan bara konstatera att detta år hittills inte har blivit vad jag hoppades att det skulle bli. Naturligtvis med Stockholm Marathon som det stora undantaget. Varför jag i det loppet lyckades prestera på toppen av min förmåga har jag inget bra svar på. Kan bara konstatera att så blev fallet.

Jag låter mig däremot imponeras av bloggkollegor och löpare på jogg som har gjort fantastiska resultat i år. Jag gläds med deras framgångar även om jag villigt erkänner att det finns ett litet sting av avundsjuka med i bilden. Kan dom så borde väl jag kunna kan jag tänka. Staffan gjorde en fantastisk halvmara nu senast i Stockholm och detta med en inte allt för gedigen mängd i benen. Men han tränar rätt och smart. Thomas har gått från klarhet till klarhet och persat på nästan varenda lopp han ställt upp i. Pasi Berggren i min kommun Sollentuna var en likvärdig löpare som jag för något år sedan. Han har nu med mycket mängd och genomtänkt träning presterat helt sjuka resultat. I Stockholm Marathon sprang han på 2,52 och följde upp detta med att göra 1,16 på Stockholms halvmara. Två helt fenomenala resultat som jag i nuläget bara kan fantisera om att uppnå.

I allt detta verkar jag själv och min löparkompis Patrik ha stannat upp i vår utveckling och kämpar med både motivation och annat. Patrik säger att han nu tänker börja cykla ett tag istället när jag pratade med honom efter att han tidigare idag misslyckats i Lidingöloppet. Kanske kastar jag själv skorna på hyllan ett tag och börjar åka skidor eller något annat om Frankfurt går åt skogen. Vi får väl se vad som händer. För tillfället tänker jag dock försöka väcka liv i min slumrande löparkropp och hur naivt det än kan låta så tror jag fortfarande att jag ska ha en liten liten chans att göra Sub 3 om en dryg månad.