Om mig

Jag är en 40-årig väldigt löparintresserad tvillingpappa, numera separerad, boende i Sollentuna, uppvuxen i Norrland. Vet inte vilken ambtion jag har med denna blogg men råkar du ha hittat hit så blir jag glad. Jag försöker annars att hitta min väg i löpningens mysterier och vill försöka att utvecklas så bra jag kan utifrån de möjligheter jag har med småbarn och heltidsarbete. Mitt huvudmål är än så länge att gör en så bra tid som möjligt på maraton men har även en del ambitioner på 10 km, halvmara och Lidingöloppet.

torsdag 7 juli 2011

Fyrahundringar med min son

Det är varmt nu. Väldigt varmt. Kanske inte för varmt för att springa vanlig distans i ett ganska lugnt tempo men långpass och intervallpass är påfrestande i 28-gradig värme. Semestern är inledd och jag har under några dagar ett barn eller båda barnen i stort sett dygnet runt vilket innebär vissa problem vad gäller planerande av löpningen. Ikväll var en sådan där kväll då det kändes helt rätt att få ge sig i kast med korta intervaller på Sollentunavallen. Fyrahundringar närmare bestämt. Jag hade därför peppat min 6-årige son Samuel att hänga på sin far med cykeln till vår lokala friidrottsanläggning. En viss oro fanns nog hos mig att han skulle bli lite rastlös då jag skulle springa 10 varv med 1 minuts vila mellan varje repetition. Jag försökte på ett vuxet förklarande sätt att få min son att förstå att pappa inte kommer att vara så bra på att svara på frågor när han ska springa snabbt runt banan. Min son är nämligen en outtröttlig frågvis ung herre.
Samuel verkade väldigt förstående och tog det hela på största allvar. Första varvet kom han dessutom på idén att kan pappa så kan jag. Mycket riktigt såg jag en vilt kutande 6-åring bakom mig som ropade och tyckte att jag sprang så snabbt. Efter varje varv ville han sedan ha uppdatering om varvtider och påminde mig om att inte glömma att kolla på klockan så jag visste när jag skulle börja springa igen. På slutet av varje varv stod han och mötte mig med high five och jag tror att han i högsta grad kände sig delaktig i mitt intervallpass. När passet väl var avslutat var det Samuels tur att få springa 400 meter på tid. Han strålade av lycka då han fick visa att han faktiskt också kunde springa ganska fort.
Nu är det ju såklart inget jättekonstigt att ta med sin son på ett träningspass men det kan av förklarliga skäl vara lite besvärligt att gemensamt springa tillsammans. För mig var dock kvällens löppass något helt nytt och jag måste medge att det var oerhört roligt att få genomföra ett intervallpass med att ha min son peppandes under passet. Jag kommer absolut att göra om detta.
Att barnen får vara med och känna sig delaktiga i vuxenaktiviteter är en grundläggande pedagogisk självklarhet. Att barnen tidigt får se och bli nyfikna på fysisk aktivitet tror jag i förlängningen skapar ett eget intresse att röra på sig. Barn tar efter sina föräldrar och att de får se när man springer kanske kan öka chanserna att de själva så småningom vill röra på sig. Jag minns själv hur jag cyklade bredvid min pappa då jag var liten och jag är övertygad att sådant sätter sina positiva spår i ett barns medvetande.
Löppasset i sig blev dessutom ett lyckat sådant. Jag hade inga större förhoppningar om hög fart men till min stora förvåning blev det faktiskt mitt snabbaste fyrahundringpass någonsin. Jag snittade dem på 1,15,5 vilket ger ett kilometersnitt på strax under 3,10 i 4 km. Intervallserien såg ut som följer 1,17; 1,16; 1,17; 1,15; 1,16; 1,18; 1,16; 1,17; 1,16; 1,07. Att få springa de sista 400 meterna på 1,07 kändes ju inte helt fel J

3 kommentarer:

  1. Det där lät som ett pass hämtat ur en film! Kan verkligen leva mig in i passet med sonen som hejade och kände sig delaktig. Kul inlägg att läsa! 400-ingarna var ju brutala och avslutningen tyder på att en viss form infunnit sig lagom till sommaren! :-)

    SvaraRadera
  2. Kul läsning och visst är det roligt att göra barnen delaktiga, mitt standardtips är annars att låta uppjogg innan ett pass springas ihop med barnen, det går ju inte fort men det behöver det ju inte göra när det handlar om uppjogg. Sedan är ju sprintruscher kul att leka med barnen!

    Grymma tider, och 1:07 är SNABBT - härligt!!!

    SvaraRadera
  3. Tycker att du tänker helt rätt! Klart att barnen kan vara med när du tränar :-). Instämmer med de andra 1:07 på sista var grymt snabbt. Nästa gång får du öka tempot på intervallerna :-).

    MVH

    SvaraRadera