Om mig

Jag är en 40-årig väldigt löparintresserad tvillingpappa, numera separerad, boende i Sollentuna, uppvuxen i Norrland. Vet inte vilken ambtion jag har med denna blogg men råkar du ha hittat hit så blir jag glad. Jag försöker annars att hitta min väg i löpningens mysterier och vill försöka att utvecklas så bra jag kan utifrån de möjligheter jag har med småbarn och heltidsarbete. Mitt huvudmål är än så länge att gör en så bra tid som möjligt på maraton men har även en del ambitioner på 10 km, halvmara och Lidingöloppet.

onsdag 7 mars 2012

Ett misslyckat intervallpass

Ibland förstår jag mig helt enkelt inte på hur löpningen fungerar. Jag har känt mig urstark under en ganska lång period nu. Långpassen har flutit på, kvalitetspassen har fungerat alldeles utmärkt, likaså M-fartspassen. Jag snittar 7 mil i veckan och det mesta har dessutom visat på att jag har svarat positivt på träningen. Det mesta av snön är nu dessutom borta och det är fantastiskt att få springa på barmark i vårliknande väderlek. Det är alltså dags att byta ut kvalitetspassen på löpbandet mot kvalitetspass ute istället. Vilket jag gjorde idag för första gången.

Jag hade haft två vilodagar efter senaste långpasset och förra veckans mastodontvecka på 96 km. Dagens pass ville jag dessutom se som ett litet formtest som delvis skulle få avgöra huruvida jag ska anmäla mig till premiärmilen den 25:e mars eller inte. Efter 2 VAB-dagar hemma med min son hade jag nu dessutom några helt lediga dagar framför mig utan jobb. Barnen i skolan och det enda jag behövde tänka på var mitt stundande löppass. Tyvärr så har jag den senaste tiden haft en del sömnproblem då jag ligger vaken långa stunder på nätterna. Kanske har det med mitt nattjobb att göra, jag vet inte. Jag lade mig därför och sov några timmar på förmiddagen efter att barnen kommit iväg till skolan. Efter en filfrukost, lite slöande och två rejäla koppar kaffe gav jag mig iväg på ett intervallpass för att enligt min intention springa 6X1000 med 1 minuts vila i runt 3,40-fart. Uppjoggen kändes hur lätt och bra som helst men redan efter första repetitionen på 3,38 kände jag att det inte fanns någon kraft. Bestämde mig direkt för att köra med 1,30 vila istället. Nu blev det sedan bara tyngre och tyngre och den lätthet jag känt i kroppen den senaste tiden var som bortblåst. Jag fick verkligen kämpa som ett djur för att ta mig igenom 5 repetitioner med en någorlunda anständig fart och vid flera tillfällen var jag väldigt nära att bryta hela passet. Jag har faktiskt inget bra svar på varför det gick så fruktansvärt tungt idag.

Det finns några riktiga orosmoment efter detta pass som jag inte riktigt kan låta bli att släppa tanken på. Om detta inte var ett resultat av en dålig och helt energilös dag så skulle det betyda att jag springer tusingar långsammare än jag gjorde förra året. Vilket naturligtvis vore helt absurt. Inget har under den senaste tiden tytt på att jag är en sämre löpare nu än för ett halvår sedan. Visserligen kan man inte fullt ut lita på hur löpbanden är kalibrerade på ett korrekt sätt, men utöver kvalitetspassen på löpband så har faktiskt framförallt långpassen och M-fartspassen ute dessutom visat på en väldigt god form. Jag minns att jag för ganska exakt ett år sedan var med om samma sak då jag sprang mitt första tusingpass utomhus och misslyckades ganska rejält då med. Kan det vara så att jag helt enkelt är ovan att springa snabbt ute? Kanske blir det bättre sedan. Det är lätt att överanalysera och övertolka ett misslyckat intervallpass men jag kan helt enkelt inte släppa tanken att jag förra våren snittade 3,38 i ett pass på 8X1000 med 1 minuts vila. Mao betydligt bättre än då jag idag snittade 3,41 på 5 repetitioner med 1,30 min vila.

Nu får jag nog mest jobba mentalt med att inte dra för stora växlar av detta och fokusera på alla lyckade pass istället. Ett enda misslyckat intervallpass ska väl inte få mitt självförtroende att rasa? Eller är jag så mentalt svag? Nej Tomas, vi glömmer detta pass och ser framåt istället. Kroppen ville inte springa snabbt idag. Inte svårare än så, hoppas jag…

6 kommentarer:

  1. En gång är ingen gång, speciellt då det gäller misslyckade pass :-)
    Går det lika illa 3-4 veckor i sträck, då är det dags att kasta in handduken och börja med boule.

    SvaraRadera
  2. Hej Tomas!
    Det här var ingenting. Glöm det. Det var bara ett misslyckat pass. Inget konstigt med det!

    Visst är det så att om du är van att springa på löpband så behöver nog kroppen och huvudet ett par pass utomhus innan det känns riktigt bra.

    Sist så tycker jag också att du ska springa Premiärmilen och putsa ditt PB. Anmäl dig. Jag är väldigt nyfiken på vilken miltid du kan göra :-)

    SvaraRadera
  3. Jag tycker heller inte du ska dra för stora växlar av ett pass, du har väl inte sprungit mycket i sådan här fart nu och de passet har varit på löpband där känslan och steget blir annorlunda! På't igen bara! Jag ska själv påbörja ett 4v fartblock om en vecka med två pass per vecka (fyrahundringar och snabbdistans) snabbare än marafart. Dessa pass ska springas utomhus och jag är själv mycket nyfiken på hur det kommer att kännas att springa fyrahundringar i 5km-fart (omkring 3:30-3:35 min/km när jag inte sprungit många meter snabbare än M-fart på länge nu!

    SvaraRadera
  4. Det var nog bara en sån där dag som vi alla har ibland. Sen var det första utepasset också. Det tar nog tid att ställa om tror jag. Det var du ju själv inne på.

    SvaraRadera
  5. Peter: Ok en gång är ingen gång. Vi säger väl så :)

    Lennart: Tar till mig av det du skriver med. Är fortfarande osäker på hur jag ska göra med Premiärmilen. Har sån jäkla milloppsångest och vet inte om jag vill springa ett sånt lopp än. Då jag såklart är medveten om att jag BORDE sätta pers och så kanske det låser sig igen.. vi får se...

    Staffan: Oki.. på´t igen då :) Ditt fartblock låter intressant. Ska också köra lite mer fart snart tror jag...

    Johan: Jo hoppas att det är som du skriver...

    SvaraRadera
  6. Misslyckade intervallpass kommer lite då och då.... Ibland märker man att det bara inte går och får avbryta, andra gånger orkar man inte hålla den farten man "ska" klara av. Sådant är löparlivet!

    SvaraRadera