Haile, Takahiro och jag!

Ibland kan det vara fascinerande att försöka förstå hur snabbt de som verkligen kan springa snabbt faktiskt springer. Jag har tränat hyfsat seriöst på en relativt hög motionärsnivå i ungefär 2,5 år och är ganska nöjd med en del tider jag har presterat. Jämför jag med det stora flertalet motionärer så står sig mina tider ganska bra. Jag springer helt enkelt snabbare än de flesta. Det kan ju vara en trevlig insikt och något att vara lite stolt över.

Om jag nu istället skulle välja att titta uppåt, mot den absoluta världseliten och jämföra mitt eget tempo med de tider dessa löpare presterar så får jag istället helt plötsligt känslan av att jag kryper fram. Häromdagen sprang jag, för att ta ett exempel, 200-metersintervaller. Jag tyckte nog att jag hade en ganska bra fart där på Sollentunavallen och snittade dem på ca 35 sekunder, vilket motsvarar en fart strax under 3 min/km. Hade jag sprungit tillsammans med Haile Gebrselassie så hade vi kunnat springa i samma tempo i 200 meter. Däremot hade Haile sedan sprungit dessa 200 meter ytterligare 210 gånger utan vila i exakt samma fart. Tanken svindlar då det faktiskt förhåller sig just så. När Haile satte sitt världsrekord i Berlin på 2,03,59 så innebär detta ett tempo på 2,56 min/km, något som i sin tur motsvarar exakt 35 sekunder för varje 200 meter han sprang. Jag snittar alltså mina 200-metersintervaller i Hailes marafart. Helt plötsligt känner jag mig inte längre som någon särskilt snabb löpare.

Tittar man vidare i världsrekordstatistiken vad gäller andra distanser så blir det ibland svårt att i ens begreppsvärld kunna ta till sig vilka sanslösa prestationer som dessa löpare utför på en friidrottsbana. Kenenisa Bekeles världsrekord på 5000 meter lyder på 12,37,35. Vi får här en snittid på 2,31 min/km. Om jag verkligen tar i allt vad jag kan så tippar jag att jag springer 200 meter på runt 30 sekunder. Det är exakt vad Bekele gjorde 25 gånger i rad utan vila då han satte sitt världsrekord på 5000 meter. Jag skulle alltså haft en möjlighet att ha hängt på honom i ett halvt varv om jag befunnit mig i samma lopp som han satte sitt världsrekord i. Daniel Komen har världsrekordet på 3000 meter som lyder på 7,20,67. Han snittar varje hundring på 14,5 sekunder. Nu blir jag helt plötsligt osäker om jag ens skulle klara av att springa 100 meter så fort.

Det är naturligtvis svårt att rangordna ovan nämnda prestationer. Samtliga ligger i ytterkanten av vad som egentligen borde kunna vara fysiskt möjligt för en människa att utföra. Det jag personligen ändå tycker är den mest fascinerande och svårförståeliga prestationen i löpning av alla världsrekord är japanen Takahiro Sunadas världsrekord på 100 km. I juni 1998 sprang han ett 100-kilomterslopp på 6,13,33. Om vi översätter detta i kilometertid så springer han alltså en kilometer på 3,44 och upprepar detta 100 gånger utan vila. Varje mil springer han på 37,20 vilket i sin tur innebär att han springer nästan 2,5 maraton med snittiden 2,37 per mara. Han skulle ha kommit på 36:e plats i Stockholm Marathon med den tiden i år och då fortsätter han att springa i nästan 6 mil till innan han är färdig.

Nu råkar jag vara en person som har väldigt lätt att imponeras över sådana här prestationer. Jag tycker däremot ibland att det är lite synd att gemene man tyvärr ofta inte har en aning om vilka prestationer som utförs i löpning och vad det innebär att springa så snabbt som vissa gör. Speciellt kanske detta gäller ultralöpning som i media i stort sett inte uppmärksammas överhuvudtaget. Visserligen har under den senaste tiden Jonas Buud fått en viss uppmärksamhet i.om sina framgångar under de senaste åren. Men att verkligen förstå vad det är han gör då han springer sina ultralopp är det tyvärr fortfarande inte många som fullt ut förstår. Jag älskar dock att låta mig imponeras av alla dessa fantastiska löpare och de resultat de utför. Nu senast fick jag möjligheten att följa Abel Kiruis väg mot guldet i maraton under VM i Sydkorea. Då han matade halvmil efter halvmil i ca 3-fart och i princip ser nästan oberörd ut undrar man hur detta är möjligt. Men helt uppenbart är detta faktiskt möjligt för några få fantastiska löpare. Själv får jag fortsätta att springa korta intervaller i den farten :)