Bil och löparresa i Lappland och Norge

Jag har rest själv med bil i Lappland och norra Norge i en dryg vecka. Att skriva reserapporter kan vara oerhört roligt men det är också ganska svårt att fånga i ord det man har upplevt under en resa. I den här reserapporten kommer löpningen dessutom att utgöra navet kring vilken min resebetraktelse snurrar. Kanske är det lättare att då inte bli för utsvävande i sina miljöbeskrivningar.

Min egentliga resa började i Gravmark utanför Umeå. Jag begav mig dit från Ö-vik tisdagen den 12:e juli. Här inledde jag också att tillsammans med min lillebror Mattias springa ett 3-milspass i trakterna kring Gravmark där han har sitt lilla hus. Mattias är en löpartalang av guds nåde och har en gång i tiden gjort 1,56 på 800 meter. Med den tiden var han 2:a i Sverige som 16-åring. Numera ägnar han sig åt diverse konditionssysselsättningar som simning, cykel och skidor då han inte ägnar sig åt sitt radioprogram Mammas nya kille eller sin humorgrupp Klungan. Däremot springer han väldigt sällan. Jag var dock inte särskilt förvånad att han med lätthet klarade av att tillsammans med mig springa ett 3-milspass i 4,50-fart. Jag skulle i nuläget tippa att trots all min gedigna löpträning de senaste åren så kanske maraton är den enda distansen jag skulle slå honom på. Det skulle vara intressant att se vad han skulle göra på milen, den forne medeldistanslöparen.

Min brors trädhus i Gravmark

På kvällen åt vi en middag tillsammans med vår lillasyster Sara och hade en fantastisk trevlig kväll. Fram mot eftermiddagen på onsdagen begav jag mig iväg till min nästa anhalt som var Piteå. Jag övernattade på ett litet billigare hotell några kilometer utanför staden. Jag kom i säng ganska tidigt och var pigg och utvilad för att på förmiddagen ge mig i kast med tröskelintervaller. Passet blev 17 km långt och tröskeldelen bestod av 3X3000 meter i strax under 4-fart. Ett bra och nödvändigt pass. Jag gillar verkligen tröskelpass och snabbdistans. Det är väldigt skönt att springa snabbt men ändå kontrollerat utan att man behöver ta ut sig till max. Efter att ha checkat ut efter löpningen gjorde jag ett kortare besök i Piteå för att se vad den staden hade att erbjuda. En ganska pittoresk liten stad som i vanlig ordning vad gäller norrländska kuststäder hade sin stadskärna uppbyggd kring stadens gågata. Besöket blev ganska kort och jag satte mig i bilen för att bege mig mot Gällivare. Det enda stopp jag gjorde under denna bilfärd var ett besök vid Storforsen som är ett vackert vattenfall några mil norr om Älvsbyn.

Vy över Storforsen

Väl i Gällivare fick jag en rundvisning i staden av Kjell, en kollega som jag ämnade övernatta hos. Han visade mig Dundret och vi kikade runt lite i Malmberget. Vissa delar av Malmberget ligger nu helt öde p.g.a. att man måste riva områden då gruvan breder ut sig allt mer. En fascinerande syn att se hela villakvarter helt ödelagda p.g.a. detta.

Dagen efter stack jag iväg på ett 10 km långt återhämtningspass på diverse småvägar i Gällivare. Farten var lugn 5-fart och det var skönt att bara springa omkring och få insupa lite av stadens atmosfär joggandes. Jag har för övrigt alltid tyckt att det kanske bästa sättet att uppleva nya platser på är att göra det löpandes. Dessutom känner man sig då också som lite mindre turist än vad man egentligen är. Man blir på ett annat sätt en del av den plats som man besöker.

Nästa anhalt blev nu en annan gruvstad, nämligen Kiruna. Jag fick väldigt blandade intryck av denna stad. En något bister stämning med nästan folktomma gator mötte mig. Det är inte heller svårt att ganska snabbt förstå vad LKAB betyder och har betytt för bygden. Ett kargt klimat och med gruvan som den livsviktiga näringen skapar kanske också en ganska lågmäld och karg stämning i en stad. På något sätt gillade jag ändå Kiruna. Det fanns flera vackra områden och gruvans 2 berg,  Kirunavaara och Luossavaara, ramar in staden på ett vackert sätt. Ett måste när man besöker staden är väl förmodligen ett besök i gruvan. Jag anmälde mig därför till denna tur och begav mig vid 13-tiden på lördagen ner i gruvan med ett 20-tal andra besökare. En 3-timmar lång rundvandring och visning av gruvan tog därefter vid. Jag tyckte väldigt mycket om besöket och har nu en betydligt klarare bild av gruvnäringens historia i Kiruna. På kvällen hann jag med att se damerna vinna VM-brons i fotboll innan jag avslutade dagen med att ganska sent på kvällen springa 15 km på Kirunas gator. En fantastisk skön kvällsrunda då jag tyckte att jag småjoggade och ändå höll 4,35-fart. Varje ny plats måste ju dessutom upplevas springandes såklart J

Lapporten

Tidigt på morgonen nästa dag lämnade jag Kiruna bakom mig och begav mig mot Abisko. I dag skulle det vara en springfri dag. Däremot inte en rörelsefri dag. Här skulle vandras. Jag hade bokat rum på ett litet hotell där jag lastade av mina grejor och packade mig snabbt i ordning för en vandring upp mot Lapporten. Drygt 5 timmar senare var jag tillbaka efter att vandrat 22 km. Vandringen var magnifik och jag njöt av min ensamhet i denna fascinerande miljö. På kvällen unnande jag mig för första gången under resan en lite finare middag då jag avnjöt hjortytterfilé med utsikt över Lapporten. Efter middagen kom jag i samspråk med ett tyskt äldre par som lyckades få mig att inse att jag bara måste köra min Toyota upp till Andenes i Norra Norge för att där få möjligheten att åka på valsafari. Sagt och gjort. Tidigt på morgonen dagen efter satte jag mig i bilen för att via Riksgränsen och vidare färd genom Norge så sakteliga rulla mot denna by. Denna dags bilfärd var helt magisk. Jag satt bara och gapade över alla fantastiska vyer som jag passerade. Vid ett flertal tillfällen var jag helt enkelt tvungen att stanna bilen för att få njuta av utsikten över berg och dalar som omgav mig på min färd. Resan på 30 mil tog därför avsevärt längre tid än vad jag hade beräknat. Väl framme mötte mig en fantastiskt pittoresk liten by omgiven av havet och vackra berg.

Efter att ha suttit i bilen hela dagen spratt det nu rejält i mina ben och efter att ha checkat in på ett litet vandrarhem tog jag på mig mina Saucony Kinvara och gav mig iväg mot bergen. Jag tror inte att jag tar i då jag vill påstå att jag aldrig har sprungit ett löppass och varit omgiven av en så fantastisk natur som jag var i Andenes. I ren löpglädje blev passet hela 22 km långt och dessutom sprang jag 12 km i marafart, strax under 4,15/km. Jag bara flög fram medan bergen och havet hela tiden fanns vid min sida. Detta dessutom helt utan vätska och med bara några mackor i magen under hela dagen. Ren och sann löpglädje alltså.

Dagen efter tillbringades mestadels på valsafari ute till havs och vi hann med att se 3 valar på riktigt nära håll. En mäktig upplevelse. På eftermiddagen tog jag bilen dit jag hade vänt vid föregående dags löppass och fortsatte nu vägen och sprang ett 12 km-pass i ganska vanlig distansfart på 4,43. Kände mig lite seg i benen efter gårdagens ganska hårda 22km-pass.

Vacker natur i Nordnorge

Den sista anhalten i Norge var Bodö. Jag kom dit ganska sent på kvällen efter att ha suttit i bilen större delen av dagen. Väl framme checkade jag snabbt in, bytte om och gav mig iväg på ett intervallpass. Jag tyckte mig behöva lite fart idag. Bestämde mig för att köra några 800-hundringar med 1,30 vila. Tyckte dock att jag var lite tung i benen och fick kämpa ganska hårt för att klara de 6 repetitionerna i hyfsad fart. Låg runt 3,30-fart i snitt och det får väl ändå anses vara godkänt.

Dagen efter lämnade jag Bodö för att bege mig mot Sverige igen. Jag hade turen att ha en inbokad nattplats lite söder om Tärnaby där jag skulle få sova hos min lillasysters pojkväns mamma. Denna dag fick faktiskt bli helt löpfri och det kändes helt ok efter en ganska tuff träningsperiod. Mitt biläventyr led nu mot sitt slut och jag avslutade min färd med att tillbringa helgen med min vän Peter vid Lögdeälven för vår årliga fisketur. Medan han fiskade på eftermiddagen gav jag mig ut på ett 15 km långt distanspass. En löparbilfärd var nu avslutad och jag misstänker att det kan bli fler liknande bilresor för min del.

Jag kan såklart inte heller låta bli att konstatera att jag lämnade Norge ganska exakt ett dygn innan en vettvilling dödar över 90 norrmän i en fullständigt osannolikt ondskefull handling. Mina tankar går till deras familjer och det norska folket som jag faktiskt fick möta på nära håll under några dagar. I övrigt går det såklart inte att med ord beskriva vilken avsky vi alla känner för detta dåd. Det går inte heller att förstå vad de överlevande ungdomarna har gått igenom. Vi kan bara hoppas att liknande attacker inte inträffar igen.